Roliga förlossningshistorier?

Oj, detta kommer bli långt. Hoppas ni orkar läsa =)
Min förlossning blev i vecka 34+6. Hade redan haft en omgång på sjukhuset då sonen varit på väg redan i vecka 33+2. Jag var hemma med beordrat sängläge. Ligger således i sängen och tittar på tv och pratar med min syster i telefon. Vi pratar om allt som har hänt de senaste veckorna på sjukhuset. Hade kommit hem dagen innan.....

Jag ligger alltså där och plötsligt känns det som en underlig flytning eller något. Jag säger till systern att jag måste gå på toaletten. Skyndar mig dit och under tiden så droppar något på golvet hela vägen från sovrummet, via vardagsrummet ut till badrummet. I telefon säger jag till systern att jag nog kissar på mig, guud vad skumt detta känns! Väl på toa så drar jag ner byxorna och sen bara forsar det ner i toaletten. När jag var "färdig" på toa tog jag luren igen och säger till syrran, f*n vad skumt, jag har ju inte kissat på mig sedan jag var liten. Då säger hon till mig att det troligtvis var vattnet som gått... Jag bara näää, jag har ju inga värkar. Sen går jag och lägger mig i sängen igen. Vi fortsätter snacka i telefon och efter 5 minuter så kommer första värken. Då får jag berättat för mig med starka ord att nu ringer du förlossningen och din man. Detta gör jag och från förlossningen får jag reda på att jag inte får komma dit eftersom jag inte är i v35.... Ringer sedan mannen och frågar hur det går på jobbet. Han börjar berätta och säger att det sista rummet kom han inte in i eftersom det var låst och att han fick ta det dagen efter... Jag bara "bra då kan du packa ihop och komma hem nu" varvid mannen börjar bli riktigt sur (han hade inte jobbat på 2 veckor) och snäser till och frågar varför. jag meddelar lugnt och metodiskt att mitt vatten har gått. Han blir helt chockat och börjar snacka om att han bara ska plocka ihop och ringa chefen och sen lägger han på utan hej då... När telefonen är ledig igen så får jag bara för mig att jag måste ringa mamma. Ringer henne på jobbet och får tag på en som säger att hon är på möte och om hon kan ringa mig sen, jag bara "nä jag MÅSTE prata med henne nu!!!". Hon blir hämtad i en hast och när hon kommer till telefonen så frågar jag henne om hon kan komma hem till oss på eftermiddagen och torka vårt golv.... Hon blir konfunerad och frågar varför. Jag bara "ja just det, glömde ju säga det, mitt vatten gick nyss så där är fostervatten på golvet..." Sen ber jag henne ta med egen svabb eftersom jag inte kunde komma ihåg var vår var. I denna skede hade jag 2 minuter mellan värkarna... Vi avslutar samtalet och mannen kommer hem. När han är hemma så hade jag 1 minut mellan värkarna. Efter många turer med förlossningen så får vi tillslut ringa till SOS. När mannen där frågade hur långt det var mellan värkarna, så svarar min man 1 minut och då frågar mannen, men ärligt hur långt är det mellan. Då säger A okej mellan vissa är det 1,5 minuter. Svaret blir då ambulans är på väg. Där sitter jag i sovrummet på en pall och gungar fram och tillbaka.. Plötsligt hör jag hur det kommer ambulanssirener. In kommer två  (trodde jag då) ambulanssköterskor som frågar hur det är. Jag svarar inte, de frågar igen och jag bara grymtar. Då hör jag hur den ena säger att vi får nog hämta båren. Problemet var att vår trapp var "felvinklad" och dörrhålet litet så de kunde inte komma in med båren. Jag börjar, med hjälp av sköterskorna, gå utåt. I hallen ser jag mina skor och bara tänker, de skiter jag i!! Då kommer ju den ena ambulansssk på att jag måste ha skor. Jag bara siktade på dörren och helt plötsligt fick vi stanna!!! Vi går tillslut ut och på vår uppfart får jag komma upp på båren och spänns fast. Då uttrycker jag: Jaha, nu fick verkligen grannarna något att prata om!! Vi sätter oss alla i ambulansen, då upptäcker jag att det var en sjuksköterske student med.... Vi börjar köra och det går undan!! Den ena sköterskan ska sätta en nål i handen på mig och då kastar jag bak den andra handen och bara skriker då ska hon hålla mig i handen!! Studenten blir tillsagd att det är nog bäst att göra som jag vill. Efteråt så fick jag reda på att det var hennes första dag i ambulansen, och hennes första larm!! Stackars tjej.
På sjukhuset ( det blev förlossningen som vi inte var välkomna på, ambulansen vågade inte köra längre..) så gick allting i racerfart. De lyckades inte få ctg-utrustningen sitta på magen eftersom den blev totalt konformad varje gång jag fick en värk, med ca 10 sekunders mellanrum. De satte en skalpelektrod på bebisen och sen var de nöjda igen. När de frågar om legitimation kommer mannen på att vi har glömt allt hemma, min handväska och bbväskan.... De frågar om A kan ringa någon som kan komma med detta. Han ringer då min pappa som frågar om det är bråttom.. A bara ja tror det, hon håller på att föda. Pappa kommer ca 30 minuter senare med min handväska....

Där ligger jag på rygg med benen i skräddarställning och barnmorskan frågar om jag kan lägga fötterna bakom huvudet också (är tydligen väldigt vig..) och jag bara tittar på henne och säger, ja ibland (lätt irriterat).. Till svar får jag att det kunde hennes mamma med.... Inne på salen finns då jag, min man, barnmorskan, en barnmorskestudent, undersköterskan, en gynläkare (eftersom sonen var prematur) och en sskstudent!! Med mina täta värkar kunde jag inte bry mig mindre... Allt som allt från vattenavgång till bebisen var ute (med lite komplikationer) så tog allt 4 timmar och 20 minuter. När sonen sen var ute så låg jag där på sängen (som simmade i fostervatten) och hade bm på ena sidan och bmstudenten på andra sidan om sängen. Plötsligt får jag en stark känsla av att behöva krysta igen. Bm och bmstudenten stod då och pratade om något över mig så jag tänker, aja det är dumt att störa dem. Och sen krystar jag. Ut kommer moderkakan och både bm och bmstudenten får bråttom att fånga denna. Kan säga att detta såg riktigt skoj ut. Jag gick genom hela förlossningen utan smärtlindring, inte för att jag var tuff utan för att jag provade lustgasen (allt jag hann med på sjukhuset) varvid jag kastar masken och säger "Nej, jag tycker inte om karuseller, fatta det då!!!"

Lååångt blev det, och det hände eg mer.. Men nu orkar jag inte skriva mer.... Kan bara säga att vi har skrattat gott åt min förlossning MÅNGA gånger!!! Får väl se hur nästa blir...