Roliga förlossningshistorier?
När dottern skulle födas vaknade jag i fyrasnåret på morgonen av att jag hade ont... Hmm, kunde det vara? Jo, det var nog så att jag hade värkar. Kissade, och konstaterade att slemproppen gått också. Nåväl, klockan var ju trots allt bara fyra, så jag kröp ner i sängen igen och läste medan jag klockade värkar. Vid sex gick jag upp och tog bilen ett par kilometer hem till mina föräldrars hus, de var bortresta och jag skulle kolla till deras katter. Där hemma käkade jag frukost och klockade fler värkar. Vid nio på morgonen tyckte jag att sambon sovit tillräckligt, så jag åkte hem och väckte honom. Kröp ner bredvid honom i sängen och gosade in mig och meddelade att älskling, vet du? Jag har ont, och slemproppen har gått! Karlfan sätter sig raklång upp i sängen, slänger av sig täcket och hasplar med sömnstirriga ögon ur sig att "Jag måste betala räkningar!" Ok then, ja själv mår jag bra, tackar som frågar...
Snabbspolar framåt drygt ett och ett halvt dygn, jag har varit inne på förlossningen över natten, fått en sovdos som jag inte sovit något vidare alls på, blivit hemskickad, handlat mat och letat som en dåre efter skagenröra inne på en mataffär som jag idag inte har en aning om hur den ser ut inuti, legat och kvidit på min säng, duschat slut på allt varmvatten och åkt in igen, bara för att bli inlagd på special-bb, inte förlossningen. Besvikelsen är stor. Klockan börjar närma sig tio på kvällen, och de pratar om att låta mig stanna kvar men skicka hem sambon, eftersom att besökstiden är slut. Jag blir arg. Hela jäkla dagen har jag haft ont, och hela dagen innan också. Inte har jag ätit, och nu vill de skicka hem karln för mig? De lovar att titta om det går att lösa på något sätt, och vill jag kanske ha en milkshake? JA! Vi får varsin, men han tycker inte om sin, så jag dricker upp den också. Sen spyr jag ner hela rummet där vi ligger, och börjar gråta. Nu kommer barnmorskan tillbaka, sambon kan få stanna, men i ett annat rum. Jag grinar och kräks. Hon frågar om vi ska göra en snabb koll om jag öppnat mig något sen sist, och det kan vi väl göra tycker jag, innan de ska kasta ut sambon. Sen blir jag hastigt och lustigt körd ner till förlossningen i rullstol, något som jag blir mycket upprörd över. Jag är gravid, inte förlamad, och jag kan minsann gå själv! Ur stolen kommer jag dock inte, så jag får acceptera mitt öde.
Nere på förlossningen är jag förvirrad, är det här sambon ska bo? "Nej men lilla du, du ska föda barn nu!" Jaha. Får prova lustgasen, men har utvecklat nån sorts egen variant på profylaxandning som jag kör i masken, med resultat att den inte funkar något vidare. De försöker förklara att jag måste ta djupa andetag, men då blir jag förbannad och tänker elakt att "gör det själv ska du få se hur lätt det är". Min "inre röst" låter helt plötsligt mycket mörk och manlig, och när jag öppnar munnen för att prata får jag panik! Jag låter ju som en karl. Naturligtvis gör jag det enda logiska och sular iväg masken så hårt jag bara kan. De försöker ta upp den och ge tillbaks den, men då bara skriker jag att jag ska minsann inte ha nån jävla lustgas, för det HJÄLPER INTE! Sen att det var helt och hållet mitt eget fel, det såg jag inte just då...
Till slut räcker inte andningen längre, jag behöver ha något starkare. EDA! Barnmorskan (som jag inte gillade något vidare), sätter sig ner för att förklara hur, vad, när, och varför EDA är en bedövning, EDAns historia och berömda kvinnor som använt EDA. Till slut kommer narkosläkaren, och han är ungefär det vackraste jag sett, som en riddare i skinande grön rustning. Innan han sticker så varnar han att "nu kan det sticka till lite!", varpå jag svarar "DET SKITER JAG I!!!" Mycket trevlig gravid kvinna, jag. EDAn tar i alla fall helt perfekt, och plötsligt är all smärta borta. Visst, jag känner fortfarande värkarna, men det gör inte så förbaskat ont längre. Vi blir lämnade i lugn och ro ett tag, och en stund senare sticker narkosläkaren in huvudet genom dörren och frågar hur jag känner mig? Jag gör tummen upp, ler med hela ansiktet och frågar om han kanske skulle kunna tänka sig att gifta sig med mig, för en kille med såna schyssta grejer kan man ha nytta av varje dag! Förstår inte alls varför sköterskan och min sambo skrattar så, jag var mycket allvarlig i min undran.
En stund senare börjar det trycka på. Jag säger till sköterskan att jag vill krysta, hon skrattar lite och säger att jag får lugna mig lite i alla fall. "NEJ, jag vill krysta NU!" Hon slänger ett getöga mellan mina ben och får jäkligt bråttom, samtidigt som hon skriker åt sambon att ringa på klockan! Barnmorskan hinner precis in och på med handskarna, och med en handduk i handen så ser jag hur hon tänker trycka tillbaka bebisen igen! Hela vägen ända in! Jag blir förbannad, så kan hon ju inte göra! Så jag trycker på, trots att jag inte har en värk, och splash, så är dottern ute. Senare inser jag att hon bara tänkte hålla emot, för att jag skulle slippa spricka. Nu sprack jag en del, invärtes, det blev meckigt att sy och tog nästan en timme, med två personer hållande varsitt spekulum för att hon skulle komma åt. Oh well.
Jag tittar på dottern som jag fått på magen och börjar skratta. Tittar på sambon, och lyckas trycka fram ett enda ord mellan skrattattackerna. "Faderskapstest!" Fick många väldigt underliga blickar av personalen, ja. Vi hade nämligen skojat innan, sambon hade mycket bestämt hävdat att det var en pojke jag hade i magen, för män gör ju män, så var det en flicka så skulle det nog bli aktuellt med faderskapstest. Och ut kom det lilla ungskrället och var en kopia av sin far, men begåvad med en snippa, gubevars. Mycket roligt, tror jag skrattade i tio minuter åt det. När vi blev själva med det lilla underverket sen, så tittade sambon på henne med tårar i ögonen, och sade sen "du, jag tror jag hade fel... Män gör inte män, män gör söta små flickor!" Varpå jag, naturligtvis, istället för att tycka att NAAAW, gulle dig vad du är söt, bryter ihop igen och skrattar hysteriskt ytterligare en kvart.
Nu har jag dryga tre veckor kvar till nästa förlossning, och jag ser fram emot den, trots att den första inte var någon riktig höjdarupplevelse.