Jag ska bli igångsatt på tisdag (bf+18 då) och behövde VERKLIGEN läsa den här tråden. Nu känns det helt ok, för jag har skrattat som en galning. Hoppas att jag inte har väckt sambon.
Har en kollega som berättade en kul grej. Han är i 50årsåldern och har en drygt 20årig dotter. Han blev väckt på natten av frugan som sa att vattnet hade gått. Nejdå, sa han, det är bara du som har kissat på dig. Somna om nu. Och så somnade han.
Jag blev igångsatt på bf+18. De satte in en sån där ballong och sedan var det bara att vänta. Satt och virkade på sängkanten och tyckte att livet var rätt ok. Sedan fick jag jätteont i magen och sa till sambon att nu börjar det! Efter en timme kom barnmorskan in och hon sa att jag omöjligt kunde ha så ont då jag inte ens var öppen tre cm. Jag frågade om man kunde bajsa med ballongkatetern och det gick bra. Lite besviken blev jag dock när smärtorna bara försvann och jag fick inse att magontet bara var lite skitnödighet 
När allt kom igång ordentligt fick jag fruktansvärt ont i ryggen. Bad sambon massera. Det är det tråkigaste han vet så efter en knapp minut tyckte han att det fick räcka. När bm kom in en stund senare sa hon till min sambo att han skulle massera mig så att det blev lättare. "det har jag redan gjort" svarade han. Det här har han förträngt men jag tycker att det är fruktansvärt roligt.
Efter många timmars smärta utan annan smärtlindring än kvaddlar (skitbra!) en gång så skrek jag efter epidural. Jag var då öppen 5 cm och det gick outhärdligt långsamt. Läkaren hade annat att göra så det dröjde innan han kom. Väl där fick han sticka flera gånger innan hittade rätt. Skönt! tänkte jag och väntade på att den skulle börja verka. Men tio minuter senare kände jag att det tryckte på. När det gjorde det ännu en gång sa jag till bm. Sambon trodde mig inte. Bm trodde inte heller att det kunde vara krystvärkar så snabbt men kände ändå efter. Japp! Öppen tio cm och bara att krysta på. Så var det med den bedövningen! Den hjälper ju inte mot krystvärkar... Jaja. Strax därpå föddes min son och jag var lyckligast i världen .
Jag var väldigt snäll mot min sambo. Skrek inte utan tyckte bara vansinnigt synd om mig själv och låg mest och grät. Mer patetiskt än att skrika om du frågar mig. Innan jag kräktes av lustgasen var den min bäste vän och jag fick för mig att jag var i en väldigt onaturligt grön skog och hoppsade runt och tyckte att livet var skönt. När lilleman var på väg ut frågade barnmorskan om jag ville känna och det trodde jag att jag ville. Men DÅ skrek jag! Sedan ville jag inte klämma ut barnet. När bm sa att jag skulle ta i för att barnet skulle komma nästa krystning så sa jag bestämt NEJ! Det vill jag inte! Sedan fick hon mellan fnissningarna övertala mig att jo, nu är det allt dags att föda bebis