Roliga förlossningshistorier?

Kul tråd! Skönt att läsa lite positiva och roliga historier.

I mitt fall var det min sambo som stod för det roliga under min förlossning.

När jag födde vårt första barn, en son, drog det ut rätt mycket på tiden eftersom jag blivit igångsatt pga. vattenavgång med mekoniumfärgat fostervatten. Min sambo och jag hade varit inne på förlossningen i ca 20 timmar, varav 14 av dessa hade bestått av kraftiga värkar med ca 1-1½ minuts mellanrum.. Vi hade båda sovit dåligt natten innan, och knappt ätit något på typ 1 dygn. Jag var vääldigt trött, hade spytt 10 gånger, höll krampaktigt i syrgasmasken och försökte uthärda.

Min stackars sambo, som är väldigt känslig för att vistas i samma rum som någon som kräks, var även han minst sagt medtagen, snurrig och allmänt förvirrad. Men när krystvärkarna satte igång, lyckades han ändå fumla fram vår videokamera och började lydigt filma, eftersom jag tjatat på honom om det; ville absolut ha min första förlossning på film! Han gick runt sängen, filmade med darriga händer och ryckiga andetag ifrån olika vinklar, precis som jag bett honom. När sedan sonen äntligen var på väg ut, stannade sambon vid fotänden och filmade själva "exit"..om man säger så.

Men han var inte alls förberedd på den upplevelsen, tydligen, för när toppen av huvudet stack ut, så var det lite gråaktigt och väldigt skrynkligt (huden trycks ju liksom ihop på hjässan), och på filmen hör man min stackars sambo dra häftigt efter andan, allteftersom filmningen blir alltmer skakig... Jag var mitt uppe i utdrivningsskedet och orkade inte engagera mig i honom just då, men efter förlossningen frågade jag honom hur det var att se allt därifrån, och hur han mådde egentligen (han såg rätt skakad och blek ut..) och då erkände han med tårar i ögonen av lättnad, att han på fullt allvar trott att bebisen kom ut med en bar hjärna, dvs. utan skallben/skelett runt hjärnan! Han trodde det var själva hjärnan han sett komma ut...! Hahahaha, alla i rummet skrattade så de fick kramp, och även om jag hade skitont fortfarande och höll på att sys, kunde jag inte heller hålla mig för skratt. Tyckte sååå synd om honom, vilken skräckupplevelse det måste ha varit att tro så! Men vi andra fick oss ett välbehövligt gott skratt i alla fall.

Ja, jag tyckte också hemskt synd om honom. Tänk att stå där och vara så omtumlad, nervös, förväntansfull, trött och allt, och se ditt barns hjärna komma ut..! Usch, jag hade nog svimmat själv, om jag vore han.. Men sen var han också rejält blek om nosen.. hahaha Grattis till v.36 - snart dags! Är själv i v.25 med bebbe nr 3 och lite småskraj, men det hör inte hit.
Jag var också ganska tveksam till hur det hela skulle gå, eftersom min sambo är rätt "lättpåverkad" av stress och sådant, men jag måste ge honom en eloge för hans insats: han fanns vid min sida från start till "mål", baddade min panna med en våt handduk, servade mig med vatten, hjälpte mig till toaletten, höll min hand när jag hade ont osv. Han klagade aldrig, däremot fick jag säga till honom att gå ut och ta en liten paus då och då, när han såg alltför medtagen ut..för det skulle han aldrig erkänna själv, att han var trött.. Jag tror säkert att din kille kommer att "step up" när det väl blir dags. Men vi är nog ganska hårda mot dem, stackarna..det är nog inte alls så lätt att stå sidan om och inte kunna hjälpa oss särskilt mycket, trots allt. Jobbigt läge för dem också, det där.