Roliga förlossningshistorier?

Jisses det här var roligt underbara berättelser kan bidra med min förlossning. Vi har haft svårt att bli gravid och fick därför hjälp med ivf vilket innebär väääääldigt många gynundersökningar. Så väl vid förlossningen som pågått i nära 28 timmar och läkaren ska hjälpa med en sugklocka får jag helt enkelt nog av människor som stoppar in nävarna mellan bena så jag skriker åt den.stackars läkaren som i övrigt varit underbar under hela tiden. Att: tar du inte ut händerna så spa

rkar jag dig i huvet!!!!! läkaren ringde genast efter två extra sköterskor som fick till uppgift att hålla fast mina ben själv vart jag mycket.förvånad över mitt utbrott då.jag egentligen inte hade någon som helst avsikt att sparka honom alls

Senare då sonens huvud kommit ut tittar jag på läkaren och utbrister förvånat: men det KOM ju en bebis!!!! Läkaren tittar på.mig och försöker hålla sig för skratt och frågar om jag insåg det nu? det va ju bara det att jag upplevde efter en.så lång förlossning så trodde jag nog nånstans innom mig att det va ett konstant tillstånd jag befann mig i.och att det aldrig skulle komma nån bebis men det va ju tur att jag hade fel nu väntar jag en tös som beräknas komma den 8/4 så denna tråd är alldeles utmärkt att förbereda sig med

Glömde tillägga att efteråt när jag skulle sys va jag fortfarande rätt så drogad av lustgasen och mycket rädd över syningen. När hon som skulle sy har lokalbedövat och frågar om det gör ont när hin gör si eller så för att försäkra sig on art bedövningen har hjälpt säger jag ned rädsla i rösten att nej det gör ont. Efter säkert fyra sprutor inser jag att det faktiskt inte gör ont och har inte gjort det heller utan jag lixom förväxlade känslan av smärta och bara beröring kan säga att jag var bedövad ganska många timmar efter det

En sak som blev lite komisk var att efter förlossningen med sugklocka berättade bm att sonen kunde få huvudvärk med då var det bara att ringa på klockan så skulle de komma och hjälpa mig med det. Förstföderska som jag var somnade vi till natten...dock oroligt och så.eftersom allt var så nytt osv. Vid fem tiden på natten börjar sonen gråta och jag kunde inte trösta honom och tänkte att jaha det är velm huvudvärken då och ringdeq på bm. Det första hon frågade när hon hörde vårt ärende var: har han ätit nåt då?..... Jag skämdes som en gris! Inte hade jag en.tanke på att ungen skulle ha mat på natten visst förstod jag det både innan och efter men i lyckorus, hormonrus och trötthet försvann lixom den självklarheten