Roliga förlossningshistorier?

Läste denna när jag var gravid för andra gången och tänkte att jag skulle ge nåt tillbaka. Liten varning, detta kan bli långt!
Värkarna kom igång natten mellan lördag och söndag och vi ringde till förlossningenoch BM sa att hon inte trodde det var på g, eftersom värkarna inte kändes. Då vi har 6 mil till bb och det var snöstorm fick vi komma in iaf. Väl inne så stannar allt av och jag var då öppen 1 cm och skickades hem igen. Ett dygn senare var det dags igen. Värkar utan smärta. Då bestämde vi att vi minsann inte skulle åka in och bli hemskickade. Men vi beslutar oss att lämna vår dotter på dagis och sen åka in för bedömning och sen äta frukost på stan och ta en lång promenad i stan och ha det mysigit.
Min man låker ca 6:20 och då pussar och kramar jag vår dotter. Han ämnar vår dotter 6:25 och är hemma igen ca 6:30. Han går lugnt in och ropar "Hej": Jag skriker hysteriskt tillbaka "du måste ringa ambulans, jag tror huvudet är ute": Han skrattar och tänker (har han sagt efteråt) att jag var döende när jag födde vår dotter och att jag återigen bara överdriver. Han ringer dock förlossningen som säger åt honom att ringa 112. Efter att han har rabblat vår adress så hör jag honom säga "nu kan jag se huvudet" Förstår då att ambulansen aldrig skulle hinna fram och de gjorde de inte heller. 
Efter ett par värkar så kommer sonen odh min man säger till BM (som han har i telefon) att nu kommer han. När min man tar emot sonen tappar han telefonen och jag satt i badkaret (skulle ju duscha innan vi åkte in för vår mysdag i stan) och telefonen landar i vattnet och går sönder. BM ringer då våra mobiler massor av gånger, men vi är så glada att vi struntar i dem.   
När ambulanspersonalen väl kom, klipptes navelsträngen, men moderkakan lossnar inte. Den manliga personalen står kvar och pratar med mig, medan kvinnan går iväg och ringer förlossningen. Ligger då i badkaret, spritt språngande naken (min man hade lagt en handduk över mig och sonen, men den fick personalen när de tog sonen, skakade så mycket (av chock) att jag inte vågade ha honom), med navelsträngen hängande ut. Kommer då på att bjöjpåsen är full och skäms nåt enormt över detta (men inte över att jag är naken...)
Då moderkakan inte lossnar får jag åka med ambulansen in. Rycker åt mig glasögonen och mobilen och sen åker vi. Det är inte förens jag är framme på sjukhuset som jag inser att jag är naken och inte har något med mig. Lite roligt (och pinsamt) när jag fick byta avdelning (BB var fullt när vi kom in) och jag bara hade nättrosorna och en kort och vid sjukhusrock och ska gå genom sjukhuset, förbi män och kvinnor som ska till helt andra avdelningar.... Kan även säga att värkarna som jag fick när moderkakan skulle ut inte var att leka med och ambulanskvinnan tyckte synd om mig så hon gav mig en massa lustgas (lite för sent, men ack så trevligt).
   
 

Sitter här och skrattar så att tårarna sprutar !!
Tack för att ni har delat med er !!
Snart är det själv dags för mig, och detta har gett mig mycket hopp om att det kan bli en ganska så rolig upplevelse och inte bara en massa skräckhistorier =)

Tack, tack, tack !!

Får hoppas på att jag har något roligt själv att återkomma med i november =) 

Minns inte mycket av min första förlossning, mitt allra klaraste minne är när jag börjar krysta. Ville INTE ge dem lustgasmasken igen, min man fick slänga iväg den. Krystar på och så säger bm "Snart kommer det en värk då du inte får krysta så var beredd!" Värken därefter var dottern ute och jag låg spänd kvar och tänkte "Jaha, när får jag inte krysta? Jag vill ju inte ens krysta nu så det var väl lätt att låta bli, vad knasig hon är".   Sedan när de lägger upp dottern på mig tittar jag och säger "Men du ser ju ut som en liten alien! Fast du är söt i alla fall. " Enligt min man tittade alla i rummet väldigt förvånat på mig då.

Under min andra förlossning hade jag svårt att hitta rätt krystteknik så bm sa åt mig att göra som när jag bajsar. "Men jag bajsar ALDRIG" var tydligen mitt svar. Andra gången sa jag åt henne att jag inte behövde bajsa nu (den kommer jag ihåg), hon tittade lite småleende på mig och svarade "nej, men du ska föda nu". Fast jag behövde lite extra hjälp så en usk och läkaren fick komma in så att jag kunde få "sparka ifrån" på dem när jag tog i. Frågade flera gången om inte ungen skulle komma ut snart men fick till svar att fortsätta sparka på läkaren.

När mitt andra barn skulle födas så blev det genom planerat snitt. Eftersom jag är en väldigt lugn person som aldrig hetsar upp mig i onödan så försökte jag få sambon att ta det lugnt när den stora dagen kom.
Vi åkte in klockan sex på morgonen och fick ett rum, där jag skulle göra mig i ordning.
Jag hade ju fastat i ett dygn så jag brydde mig inte om hungern utan var mest glad över att få fika senare, nu ville jag ju ha ut bebisen.
Men, även om jag var lugn så är jag enormt nålrädd. Detta visade jag dock inte för sambon.
Han är morgontrött av sig och inte på sitt bästa humör så tidigt men han hälsade på BM och satte sig bredvid mig. Jag fick kateter insatt och gjorde en grimas. Inte på grund av smärtan utan mest för det kändes lite obehagligt.
Så skulle jag få dropp insatt och BM hittade inte rätt, så hon kämpade lite. Jag ville då hjälpa till att få kärlen synliga så jag tog tag i sambons arm och knöt näven hårdare.
Och jag tittar inte när hon ska sätta i droppnålen utan tittar åt ett annat håll. Plötsligt märker jag hur sambon lutar sig framåt. Lite föööör framåt. Så jag blir tvungen att kolla och då flyger han i golvet med en smäll !
BM hastar till honom och en annan sköterska kommer in för att väcka honom.
BM säger: jaha du.. Är han känslig din karl?
Jag svarar : nej det är tvärtom..
Jag blev lite paff och så ser jag droppnålen.
Utan att tänka efter så trycker jag dit den rätt och allt funkar som det ska.
BM har ju fullt upp med sambon så hon märker det inte.
Men när hon tittar upp så flinar jag stort och hon försöker förstå varför.
Så jag pekar på droppet och hon ställer sig upp och utbrister : Men kära nån, hur klarade du det där? Har du gjort sånt förr??
Jag skakar på huvudet och sambon vaknar till. Då börjar jag gapskratta eftersom han inte vet var han befinner sig.
Efter mycket om och men reser han på sig men sätter sig i en fåtölj en bit bort.
BM säger då: svimma inte mer nu, men din sambo satte nyss dropp på sig själv.. Och jag kanske måste gå i pension efter det här..
Hon muttrar lite skamset att hon aldrig haft problem förut och tittar förvånat på mig.
Då säger jag : jaa, vill man ha något gjort ordentligt får man göra det själv!

I anteckningarna står det att BM blev chockad av vad jag gjorde,när det dessutom står att jag är extremt nålrädd.

Sen var det dags för operationen.
Då skulle jag få bedövningen. BM följde med in och sa till narkosläkaren : det är bäst du har koll på henne, hon fixade sin egen droppnål, akta så hon inte fixar ryggbedövningen själv också!
Sen blinkade hon åt mig och log.
Narkosläkaren blev nervös och babblade på, på knackig svenska så jag missade delen då han sa att han skulle sticka mig nu.
Jag hoppade till och sa : men vad tusan gör du? Du gör ju fel!!!! Kan du ingenting eller?

Hela teamet började skratta och sen var de extremt noga med att berätta hela proceduren för mig så jag inte skällde på dom.
I efterhand har jag förstått att jag faktiskt var nervös och det var personalen som fick ta mitt sätt att agera ut det på, :)

Inte roligaste historien men läkarna tyckte jag var otroligt rolig att ha att göra med den dagen!

Sen kom ju bebisen och den skrek för fulla muggar och jag sa, lite matt att 'men Gud han kommer bli hemsk om några år med så starka lungor, får köpa öronproppar!'

Men trots mitt försök att vara BM en stund och att jag skällde på narkosläkaren så var jag otroligt nöjd över allting :)