Roliga förlossningshistorier?

När mitt andra barn skulle födas så blev det genom planerat snitt. Eftersom jag är en väldigt lugn person som aldrig hetsar upp mig i onödan så försökte jag få sambon att ta det lugnt när den stora dagen kom.
Vi åkte in klockan sex på morgonen och fick ett rum, där jag skulle göra mig i ordning.
Jag hade ju fastat i ett dygn så jag brydde mig inte om hungern utan var mest glad över att få fika senare, nu ville jag ju ha ut bebisen.
Men, även om jag var lugn så är jag enormt nålrädd. Detta visade jag dock inte för sambon.
Han är morgontrött av sig och inte på sitt bästa humör så tidigt men han hälsade på BM och satte sig bredvid mig. Jag fick kateter insatt och gjorde en grimas. Inte på grund av smärtan utan mest för det kändes lite obehagligt.
Så skulle jag få dropp insatt och BM hittade inte rätt, så hon kämpade lite. Jag ville då hjälpa till att få kärlen synliga så jag tog tag i sambons arm och knöt näven hårdare.
Och jag tittar inte när hon ska sätta i droppnålen utan tittar åt ett annat håll. Plötsligt märker jag hur sambon lutar sig framåt. Lite föööör framåt. Så jag blir tvungen att kolla och då flyger han i golvet med en smäll !
BM hastar till honom och en annan sköterska kommer in för att väcka honom.
BM säger: jaha du.. Är han känslig din karl?
Jag svarar : nej det är tvärtom..
Jag blev lite paff och så ser jag droppnålen.
Utan att tänka efter så trycker jag dit den rätt och allt funkar som det ska.
BM har ju fullt upp med sambon så hon märker det inte.
Men när hon tittar upp så flinar jag stort och hon försöker förstå varför.
Så jag pekar på droppet och hon ställer sig upp och utbrister : Men kära nån, hur klarade du det där? Har du gjort sånt förr??
Jag skakar på huvudet och sambon vaknar till. Då börjar jag gapskratta eftersom han inte vet var han befinner sig.
Efter mycket om och men reser han på sig men sätter sig i en fåtölj en bit bort.
BM säger då: svimma inte mer nu, men din sambo satte nyss dropp på sig själv.. Och jag kanske måste gå i pension efter det här..
Hon muttrar lite skamset att hon aldrig haft problem förut och tittar förvånat på mig.
Då säger jag : jaa, vill man ha något gjort ordentligt får man göra det själv!

I anteckningarna står det att BM blev chockad av vad jag gjorde,när det dessutom står att jag är extremt nålrädd.

Sen var det dags för operationen.
Då skulle jag få bedövningen. BM följde med in och sa till narkosläkaren : det är bäst du har koll på henne, hon fixade sin egen droppnål, akta så hon inte fixar ryggbedövningen själv också!
Sen blinkade hon åt mig och log.
Narkosläkaren blev nervös och babblade på, på knackig svenska så jag missade delen då han sa att han skulle sticka mig nu.
Jag hoppade till och sa : men vad tusan gör du? Du gör ju fel!!!! Kan du ingenting eller?

Hela teamet började skratta och sen var de extremt noga med att berätta hela proceduren för mig så jag inte skällde på dom.
I efterhand har jag förstått att jag faktiskt var nervös och det var personalen som fick ta mitt sätt att agera ut det på, :)

Inte roligaste historien men läkarna tyckte jag var otroligt rolig att ha att göra med den dagen!

Sen kom ju bebisen och den skrek för fulla muggar och jag sa, lite matt att 'men Gud han kommer bli hemsk om några år med så starka lungor, får köpa öronproppar!'

Men trots mitt försök att vara BM en stund och att jag skällde på narkosläkaren så var jag otroligt nöjd över allting :)

Sen kom jag på en till historia, eller flera som rör min mamma när hon fött mig och mina syskon.
Vi är fem stycken, så det blev en del historier.
När mitt äldsta syskon föddes så bodde mamma en lång bit ifrån sjukhuset och fick åka sjuktaxi eftersom värkarna inte var regelbundna.
Taxichauffören var en äldre man som sett det mesta i sina dagar.
När de kommer halvvägs så skriker mamma till karln att nu kommer minsann ungen i taxin vare sig hon vill det eller ej!
Taxichauffören får panik, stannar vid sidan och börjar babbla om kokande vatten, handdukar och pincetter osv, och säger att han inte är förberedd för något sånt här.
Min mamma var sjutton år när hon födde så hon var dessutom lika blåögd som taxichauffören när det gällde födseln.

Hon ber då honom att inte titta mer än nödvändigt i de negre regionerna utan bara när hon säger till.
Så mitt i ingenstans en varm aprilnatt föds mitt syskon i baksätet på taxin utan någon som helst hjälp från sjukhuset via telefon eller något (chauffören fick panik och glömde larma SOS) och när bebisen kom sa mamma : men vad i helvete gör jag med hans långa snabel?? (Ja så sa hon)
Chauffören tittar då på mamma och säger : snabel?? Navelsträngen menar du? Den måste vi klippa men det törs jag inte!

Mamma sa då att det var läge att ringa en ambulans så det gjorde chauffören och de kom på direkten. Ambulansmännen hade aldrig sett något liknande (åtminstone inte då) och undrade hur mamma klarat av allt värkarbete.
Vilket värkarbete?? Jag tog i och ungen flög ut som en jäkla raket. sa hon.
Allt som allt så tog hela förlossningen trettio minuter och chauffören var med på dopet senare :)

När mina två andra syskon föddes så var historien nästan identisk men då födde hon i en ambulans som hon var smart nog att ringa så fort vattnet gick.
Ambulansmännen sa att det var själva tusan vad snabbt det gick.
Mamma svarade simpelt : jo man börjar bli van, jag får inte ens föda som normala kärringar...

Med mitt näst yngsta storasyskon så provade mamma lustgas för då hann hon minsann till sjukhuset:)
Hon kallade sin man för ett skäggigt troll, eftersom han inte hann raka sig innan de åkte. När han skulle stå vid hennes sida så sa hon : men Gud vad du luktar parfym, vem fan ska du ragga på härinne trodde du? Ingen vettig kvinna här inne vill ta i en karl efter det här!!
Men förlossningen gick bra och snabbt så hon hann inte kläcka ur sig mer ;)

Och så när jag skulle födas, det har jag fått återberättat för mig otaliga gånger nu.
Mamma kände sig konstig på morgonen och bestämde sig för att åka in till sjukhuset då hon visste hur snabba alla de fyra andra varit.
Hon visste att pappa inte hade möjlighet att komma hem i tid för han var i Norge på jobb så hon drog iväg ensam.
Hon fick ett rum och la sig tillrätta för att vila en stund och se på tv.
Då visades en talkshow och mamma fastnade i den totalt. Varför vet hon inte då hon avskyr sånt annars.

När BM kommer in och frågar hur det känns och ska kika hur öppen mamma är så har hon öppnat sig helt och BM undrar om mamma inte har det minsta ont? Hon ska ju krysta nu?
Mamma säger nej och ser frågande ut?
BM säger bara : okej, nu kör vi!
Mamma har bara ett önskemål och BM säger direkt att hon inte kan få någon smärtlindring eller liknande för hon tror mamma ska be om det.
Nej, mamma vill att tvn ska vara på så att hon kan se färdigt.
Det tar femton minuter (helt otroligt) så är jag ute.
Och mamma fick se klart showen, BM skrattade hela tiden och fick ducka undan så mamma såg tvn riktigt...

Hon ha inte haft en enda 'normal' förlossning i hennes ögon så hon brukar skoja om att hon aldrig fött barn egentligen för hon ville ha hela upplevelsen men vi kom allihopa 'för snabbt' :)