Kan ju berätta om när jag föddes...
Jag är barn nr 5. Pappa hade ont i ryggen så Mamma sa att han kunde få ligga i själva förlossningssängen medan hon vankade runt. Pappa somnar. Efter ett tag inser mamma att det är dags. Hon väcker pappa och säger att hon behöver sängen och får till svar: äsch, gå och lägg dig!
Det tog en stund innan han vaknade så pass att han förstod att det verkligen var dags...
Några "highlights" från sonens födelse. (barn nummer 3)
Vi var inne på kontroll av fostervattenmängd 9.30 (sonen föddes 12.49) på vägen dit säger maken åt mig att om barnet föds idag eller i morgon får vi 1000:- extra, eftersom vi får barnbidrag den redan nästa månad. Visst, säger jag, då får jag väl försöka fixa det då... ;)
När vi kommer fram inser jag att jag har väldigt svårt att gå och ont i ryggen. Tänker att det nog är för att jag sovit i uppblåsbar säng på natten. Säger ändå på skämt till maken att vi ju lika gärna kan gå raka vägen till förlossningen därifrån och få det överstökat.
Efter undersökningen vaggar jag ut från sjukhuset och ber maken att hämta bilen. Är du säker på att du vill det, frågar han, eller ska vi gå ett varv och se om nått händer? Jag flinar lite åt honom.
I bilen säger jag åt honom att det känns som att vi åker åt fel håll... Vi borde åka till förlossningen inte från den.
Hemma hos min pappa sitter våra andra barn och tittar på film. Jag sätter mig och tittar med dem. Vi äter lunch där. Då börjar jag inse att värken i ryggen kommer med jämna mellanrum, ber att få på mig tensapparaten. Äter lunchen och sen bär det av mot förlossningen. Klockan är nu ca 12.15 i bilen säger jag åt maken att vi nog får vända igen, för NU gör det ju inte ont längre... (glömde visst att det kan vara paus mellan värkarna...) En minut senare tror jag att jag ska dö igen...
Väl inne på förlossningen går det fort. Får lämna urinprov och lägga mig i sängen. Får syn på makens hår och bestämmer mig för att attackera det. Nått måste man ju dra i när det gör så ont! Som tur är har maken svart bälte i jujutsu och lyckas avvärja attacken.
Jag säger åt barnmorskan att ingen talat om för mig att det gör ont att föda barn.
Barnmorskan kollar hur mycket öppen jag är och ber studenten att kolla också. Studenten säger; nej, jag ser huvudet. Kolla du, säger barnmorskan. Studenten säger igen; Nej jag ser huvudet. Samordnaren frågar om jag har bra hjälp av tensen eller om jag vill ha mer smärtlindring. Då föds sonen, med hinnor och allt. Nej, tack, säger jag, jag tror jag klarar det ändå. Det är nog klart nu...