Roliga förlossningshistorier?

Hur hjärnan fungerar under förlossningen...

Hade bestämt mig för att undvika smärtlindring så långt som möjligt. Varm dusch/bad verkade ju himla skönt och fanns med i mina planer sen länge. Visste ju inte om det fanns bad på bb så jag skulle bestämt duscha en stund hemma innan vi åkte in.
När dagen var inne fick jag kraftiga värkar som kom allt tätare. Låg hemma på soffan och kved. Stod ut för man SKULLE ju ha värkar minst två timmar innan man fick åka in... När jag pinat ut tiden och fått klartecken för att åka in, kom jag på att jag ju skulle duscha. Medan sambon packar ihop det sista till bb-väskan, stapplar jag in i duschen. Kan inte ens stå upp, utan ligger på duschgolvet i en hög och orkar knappt hålla i munstycket. Det hjälper inte ett piss... Men duscha skulle jag ju!! 

När vi väl var inne bad jag först om lustgas. Efter att ha läst den här tråden hade man höga förväntningar, om man säger så...  Sur som jag blev när förväntningarna inte infriades, muttrade jag "den här hjälper ju inte". Spydde som en gris och hade lika onda värkar som innan. Men skulle ABSOLUT andas i den varje värk ändå. För man blev ju ganska lugn ändå...  Så pass lugn att jag inte kunde prata med sambon. Eller ens titta på honom. Jag skulle ju spara på mina krafter, tänkte jag. Så jag låg där och blundade i min egen lilla bubbla. Jag hörde att han blev lite orolig och försökte få kontakt med mig, ropade mitt namn. Så jag nickade till svar, så han skulle veta att jag inte var medvetslös. Ett självklart tecken enligt mig, solklart ju. Men det verkade han inte fatta... Han fortsatte försöka få kontakt så jag var tvungen att svara till slut. Det var en märklig känsla när jag skulle försöka svara. Först formulerade jag meningen i huvudet, sen hörde jag den själv, och SEN kunde jag säga den. "Jag hör dig" sa jag. "Jag hör dig men jag orkar inte svara hela tiden". Så nej, lustgasen funkade ju INTE...  Och när det blev skiftbyte blev jag så kärvänlig mot min undersköterska (som jag knappt sett skymten av). Var så ledsen att hon skulle gå hem, för hon var ju sååå snäll och jag tackade henne allra vänligast. Men sen kunde jag inte komma ihåg varför jag tyckte hon varit så bra? Mindes inte nåt hon gjort, eller ens vad hon hette.. Men hon såg ju väldigt snäll ut iaf.

Sen så ville jag ha epidural ändå. Och när den kickade in... OJOJOJ vilken skillnad!! Nu kunde jag vara uppe och gå. Hade inte ont alls. Kände mig roligast i världen. Har ett jättesnyggt kort på mig när jag står med gåbordet och posar för fulla muggar. Jätteglad och tummen upp! Haha.

När jag sen kom till krystvärkarna kom en annan typ av smärta. Har alltid tyckt att skrikande kvinnor är så fåniga, jag ska INTE skrika under mina krystvärkar minsann! Men tji fick jag, för jag brölade som en hel ladugård! Personalen bad mig vänligt att försöka hålla inne skriket, men det GICK ju inte. De tjatade tålmodigt och till slut tyckte jag att de var ganska irriterande, för jag kunde helt enkelt inte krysta utan att skrika samtidigt. Men jag försökte vara tillmötesgående, så jag kom på att jag kunde skrika in i madrassen där jag stod på knä lutad mot den uppfällda huvudänden. Jätteskönt ju. Sparade rösten och deras öron. Vad smart av mig. Men de fortsatte be mig att sluta skrika de jäklarna, fattade inte vad jag gjorde för fel,så då sket jag i dem istället och brölade på där i madrassen tills min kära dotter äntligen kom ut.