Vid 40 - är det bättre att lägga ner sökandet efter en partner och förbli singel??

Problemet är att man inte orkar hur länge som helst. Det finns en gräns för hur många miffon man orkar gå ut men (och tro mig, det finns många underliga karlar där ute)

Har haft perioder när jag lagt ner allt med dating och då träffar jag def inte någon. Puh... Det är svårt att veta var man ska träffa en vettig karl. Har någon ett förslag så mottages det tacksamt.

har läst igenom era råd och ska fundera på vad jag kan och vill förändra. Det måste ju vara värt det, annars hoppar jag.

Jo tack, vet mycket väl att man är rätt ego och van att få göra som man vill. Har varit singel i fem år snart och en del ovanor jag lagt mig till med är smått bisarra. Fast är jag medveten om dem hoppas jag att de blir enklare att skala bort )

Vill faktiskt att en blivande pojkvän ska ha ett eget liv, blir nervös av de par som alltid gör allt tillsammans. Sen är mina hobbies rätt kvinnoinriktade (rider och är med i en vävstuga) så där tror jag inte att en partner vill följa med... Sen får man ju se till att göra plats för en person i sitt liv, just nu är det uppbyggt efter att jag disponerar all tid som jag vill.

Min senaste date med en singelpappa blev inte så bra när han kläckte ur sig "det skulle vara skönt att träffa nån, det är så svårt att hinna med de veckor jag har barnen". Är helt med på att man ska (och jag vill) ta ansvar för en partners barn men det kändes som det kom lite väl fort. (det var första daten).

Men jag tycker att du tar fram ett viktigt problem, ju äldre man blir, desto mindre flexibel blir man om man inte ser upp.

Är två fritidsaktiviteter i veckan tusen järn i elden???

Bara för att jag letar någon att dela mitt liv med tycker jag inte att hela kalendern ska vara fri och obokad för att jag ska vara ledig och släppa allt när han vill träffas. Blir själv smått nervös av personer som inte har något eget liv. Och alla killar jag träffat de sista året har haft minst en hobby själva så förstår inte varför tjejen ska vara utan....

Tänker inte gå in på att du jämställer vävstugan med en syjunta, jag har flera års textil hantverksutbildning och det är inte pyssel vi sysslar med.

Tack, skönt att jag inte är helt ute och cyklar.

Jag är registrerad på ett par datingsajter men tycker inte att det ger något. Har provat lite i bekantskapskretsen men de singelkillar som finns där är tyvärr inte intressanta. (de tycker nog samma om mig)

Så om det ska hända något överhuvudtaget borde jag leta aktivt på nått sätt men har börjat tycka att det knappt är värt besväret. Det borde vara kul att dejta men har mest blivit ett tvång som jag fortsätter med för att omgivningen förväntar sig det. Att man av en slump ska snubbla över mannen i sitt liv tror jag inte på. Är lite för gammal och cynisk för det. (vid min ålder har man ju hunnit gå på en del smällar...) Sen känns det inte så lockande att fortsätta leva ensam heller. Lite moment 22.

Var det det här du undrade över eller missade jag frågan?

Absolut. Det är till stor del pga att jag känner så som det känns meningslöst ibland. Har man inte kul på dejten gör man varken sig själv eller den andre personen rättvisa. Sen kan man ju hamna på de där dejterna när man insett efter två minuter att det inte fungerar men så vill man vara lite artig och genomföra det hela. Jag menar, har killen kommit för att träffa en känns det inte bra att avbryta på en gång...

Men väljer man att gå på en träff är det upp till en själv att göra det bästa av alltihop. De flesta gångerna får man en god kopp te i alla fall...

Även om sökandet gör en illa? Att igen och igen förlora någon man älskar skadar en och till sist vill man inte släppa in en ny person. Det har tagit mig fem år att läka efter senaste förhållandet.

Ja och nej.

En sak som varit (och är) ett stort problem för mig genom åren är att många killar gjort sig en bild av mig och hur jag är som person utifrån mitt utseende. Ser söt och snäll ut. När de sen kommer på att jag råkar ha åsikter ibland och def inte är ett mähä som tycker att allt min pojkvän säger är rätt blir det av någon anledning mitt fel att jag inte stämmer överens med deras bild. Det här brukar vara korta förhållanden (eller oftast, några träffar)

Det är inte så att jag är obstinat och alltid ska har rätt, i längre förhållanden får jag höra att jag är för snäll. (!?!)

Vet inte vad som sårat mig mest. Givetvis har jag blivit lämnad ibland och det har gjort ont. På sista tiden när jag dejtat lite har det alltid varit jag som avbryter. Har inte tyckt att det varit någon vits att gå vidare med något som känns fel och ändå inte kan leda till något seriöst. Att dejta för dejtandets skull tycker jag är dötrist. Får då höra att jag ger upp för fort men kan inte tycka att det är någon ide att fortsätta när jag inte vill.

Det är så att jag vill ha ett förhållande, inget löst då och då som en del i min ålder verkar tycka är optimalt. Och det sårar att de jag träffat inte verkar tycka att jag är värd att satsa helt på.

Det här kommer tillbaka till min första frågeställning. Är förhållande verkligen så fantastiska att man ska fortsätta kämpa hela livet?

Har gott om  vänner (ja nåja, tillräckligt tycker jag i alla fall). Tyvärr är jag kvar som en av två som inte har egen familj. Det har fungerat bra ändå fram till för nått år sen. Har alltid hört historier om att de som får barn blir övergivna av sina gamla vänner. Min erfarenhet är att det är tvärtom. Så fort någon skaffat barn är de helt ointresserade av oss utan barn. Och ska vi träffas krävs det minst två månaders planering innan man kan täffas och fika eller liknande.

Synen på förhållanden här på FL får mig att framstå som en optimist Lyckligtvis har jag många exempel på bra förhållanden runt omkring mig så jag tar inte FL klagomålen på så stort allvar...Tja, kan klippa av mig håret kanske Ja, delvis, det känns inte socialt accepterat att finna sig i att vara singel..

Nu låter jag jävligt bitter och det är jag inte egentligen (bara ibland, sådär 10 minuter i taget). Men ibland känns det hopplöst. Och jag tyckte det skulle vara en intressant fråga att ställa här på FL och höra vad andra säger. Mina vänner hur snälla de än är har rätt många förutfattade meningar om mig ibland.

Förvisso, ville inte lägga den i singel kategorin då den är stendöd. (verkar ha ett inlägg ungefär var fjärde månad). Min grundtanke med frågan var egentligen "är det ok att lägga ner sökandet efter en partner?" Varför/varför inte? Sen har tråden gått år lite olika håll men om du tycker att den ska ligga nån annanstans får du gärna komma med förslag.

Kram

så har jag också resonerat men det handlade (i alla fall för mig) om att jag vågade inte bli sårad igen. Då lät jag hellre bli  att falla för någon.

Nja, har kommit fram till att jag inte vill leva själv men har fortfarande ingen aning om hur man träffar någon längre. Efter att ha funderat igenom de alternativ som finns börjar jag nästan tycka att det är synd att äktenskap inte arrangeras (skojar)

Får tyvärr mest samma råd som jag fått de senaste åren från omgivningen. Och nej, tänker inte gå en kurs för skepparexamen. Sen tror jag inte att det egentligen är bra för mig att hela tiden leta efter någon. Vet att många tycker att man ska sluta leta och då kommer den "rätte" helt plötsligt att dyka upp. I min värld är det lika troligt som jungfrufödelse, hur ska man kunna träffa någon när hela ens omgivning bstår av par och andra singeltjejer?

Nej, nu har jag gnällt klart. Det är ganska tydligt att jag inte är ett dugg klokare...