"Finns det fler nattugglor?"

Skoj. Det är dyrt med sånglektioner, det förstår jag.

Själv ville jag ha en karriär som flöjtist, inte inom sång. Men då jag flyttade till norrland så rann allt ut i sanden.

Min vardag.. jag fick visa leg då jag handlade 2 paket cigg för två veckor sen.. Jag får alltid visa leg på bolaget, och värst av allt, jag fick visa leg då jag var med min mamma och hon skulle handla en flaska vin (visade jag inte leg, skulle hon inte få handla), men den kassakillen skrattade lite då han såg min ålder.
Jag får alltid visa leg.
Man får ju ta det som en komplimang, jag ser väl så ung och fräch ut för min ålder

Jag tar hand om mina förföräldrars hus, och nej, det är inte superskönt att skotta, att klippa gräs, att behöva måla, renovera osv. Jag är otroligt opraktisk.. I en lägenhet ringer jag bara fastighetesskötaren..

jag har inte heller så mycket gemensamt med jämnåriga. Jag lever i en situation som många av mina äldre lever i.. Det är skönt att man kan ha någon att bolla problemen som uppstår i livet med, med någon i samma situaton och då är inte alltid jämnåriga ett alternativ.
Jag har dessutom många yngre vänner.. jag har massor av vänner helt enkelt

natteli natt.. Sov gott!

Det är kanske typiskt esteter. Jag har många vänner som är otroligt begåvade då det gäller konst och musik, de är aldrig nöjda med något.. Jag tycker att de är fantastiska.

Jag har spelat i enseble och varit hyfsat duktig, men nu har jag inte spelat i "offentliga sammanhang" sedan gymnasiet, vilket känns som en hel livsstid sedan. Dessutom sålde jag flöjterna då jag flyttade till norrland.

Jag får ibland 'cravings" efter att börja sjunga eller spela igen, men det går snart över.. Jag har så pass mycket att göra så att jag skulle inte hinna.. Det får jag ta då jag blir pensionär det också

Min sambo är nog lite mer händig än vad jag är, men ingen av oss vill bo i hus. Jag är övertygad om att jag aldrig skulle trivas i hus.

Det blir ju så att man tappar bort vänner på vägen, ibland hittar man tillbaka till varandra, ibland skiljs man åt för resten av livet. Jag har väldigt mycket bekanta, men också vänner (sådana som jag kan anförtro mig till). Jag är en sådan människa som alla verkar känna och som alla hör av sig till.. Min telefon är aldrig tyst (förutom vid den här tiden på dygnet).

Jag levde också efter en sådan tes.. jag ville göra allt.. Det höll inte i längden för min del.

mail är ju ett bra sätt att hålla kontakten.
Det är skönt att de flesta av ens vänner på något sätt stadgat sig eller valt att leva ensamma, det är med flick- och pojkvänner ställde altid problem.

För mig är allt roligast. Det är dumt att ha den inställningen, men jag har gått i terapi och lärt mig säga nej. Nu mera har jag väl lite mer balanserat liv.

Ja förutom sömnen då.. jag ser till min förskräckelse att klockan passerat 5.. Har varit vaken sedan halv sju i går morse.. Det kanske är dax att tänka på sängen..