Äntligen plus efter IVF, BF hösten/vintern 2011

Lillstintis: Skönt att du får vara hemma, jag  har bara två dagar kvar på jobbet sen ska jag också slappa!

Enya: Stort Grattis till v15!
Du ska se att tiden går fortare än du tror .
Vad roligt egentligen hur olika vi uppfattar tiden. Själv tycker jag att tiden går för fort fram till 8/12 Skulle gärna pausa tiden så den inte rusade iväg så...

Karmosin: Skönt att allt såg bra ut, det är huvudsaken när de små har kommit ut!
Hoppas du hinner vila mer imorgon och håller tummarna att bebis får vara frisk!

Vickan: Vilken lättnad att han gått upp i vikt! Håller tummarna även här att bebis slipper förkylning!

Ego: Kommit fram till att det är inte bara förlossningen jag är rädd för. Tror att jag är lika rädd för tiden efter förlossningen. Så mycket man kan göra fel med bebis för att ge stackaren men för livet... Och hur ska man kunna skydda henne från livets alla törnar och elaka människor? Gör mig livrädd!
Trodde att jag om någon skulle vara förberedd när vi längtat och väntat i 8år men visar sig att jag inte är det minsta redo! Är bara livrädd!
Vet inte egentligen vad jag ville med det här inlägget, bara skriva av mig tror jag... Får fortsätta klura, har ju kommit en bit på vägen genom att jag kommit på vad det är jag är rädd för. Fortsätter jag fundera ett tag till så känns det nog bättre sen

Lillstintis: Kommer vara glad över att bara få ligga i soffan

Lillstintis: Guuuuud vad skönt att höra att jag inte är ensam om mina nojjor!
Just det där med stuga ute i skogen var jag också inne på, fast då var det en öde paradis ö (hade just tittat på Den Blå Lagunen )...
Sen slog det mig att stackars lilla barn skulle bli ensam när det var dags för mig och maken att lämna jordelivet...
Så kanske finns nackdelar med öde öar också
Håller med dig som IVFare så kan man inte säga att det bara blev så. Men fortfarande funderar jag om vi verkligen tänkt igenom allt ordentligt? Vet vi verkligen vad vi gett oss in på? Tänk om vi blir världens sämsta föräldrar (eller framför allt att jag blir världens sämsta mamma)?
Jo har också rädslor för om man inte kan knyta sig an till barnet. Vad gör man då? Mitt barn har förtjänat bara det bästa, tänk om jag inte kan ge henne det?
Får bara försöka bena ut alla dessa känslor de kommande veckorna när man går hemma o vilar upp sig...

anderska: Välkommen till klubben , har bara 22dagar kvar o är livrädd...
Stort grattis till v30!

Aurora: Jag vet att det är normalt att känna dessa känslor och att det ska komma naturligt att vara förälder. Men tror också att det är nyttigt att vara lite rädd och bejaka de här känslorna, kanske man gör mindre fatala fel med bebis (hoppas går ju)...

Strössel: Håller tummarna hårt att han gått upp bra i vikt!

Speck: Det roliga är att jag har aldrig tvivlat på din eller någon annans förmåga att vara bra mamma . Det är bara mig själv jag tvivlar på
Men tack för peppning. Det ordnar sig nog, behöver bara få gå igenom de här känslorna också o landa i de...

Viksan: Tack för de lugnande orden, behövs.

Kasa: Verkligen skönt att höra att det är normalt med de här tankarna.

Strössel: Helt rätt av Liam, man får kissa ner hela vågen om man vill när man är så där liten o söt!

Viksan: Tröjorna dyker nog upp när du slutat leta efter de , men som du säger är det alltid roligt att köpa nytt

Vickan: Bebisens fulla rätt att kissa ner det han vill
Skräms inte sådär! Vill bara kasta mig på luren o boka tid för extra TUL för att se att hon fortfarande är i normalstorlek!

Strössel: Vad fiiin han är! Man vill bara gosa när man ser honom...

Ego: Fick äntligen sagt en del av mina rädslor inför förlossningen till maken...

En av de är att han ska vara rädd och orolig under förlossningen och jag kommer att känna att jag måste göra något för att "trösta" honom när jag inte har kraft/ork till det. Den rädslan kommer från när pappa gick bort och jag såg oron i makens ögon och kunde inte hantera den då. Är rädd för att det ska bli likadant nu... Men känns bättre nu när jag berättat det för honom.

Måste nog sätta mig ner och prata igenom allt ordentligt med maken, tror att det är enda sättet för mig att vara lugn inför förlossningen. Och hur korkad kan man vara som kommer på det först nu? Vi som alltid kunnat prata om allt annars...

Jis: Jag försökte skriva om något liknande i en tråd där de är "normalgravida" och där var det ingen som riktigt förstod det jag menade. Tror att det här kan vara ännu en IVF grej. Vi har kämpat sååå otroligt hårt för att nå hit och älskar våra barn redan bottenlöst, kan inte all oro bottna i det?
Jag tror inte på att slå bort dessa tankar utan mer bejaka de (inte låta de ta över dock), tror att denna oro kan göra oss till bättre föräldrar. Vi är medvetna om riskerna och kanske kan undvika en del av fallgroparna då?