Äntligen plus efter IVF, BF hösten/vintern 2011

Vill bara säga lite snabbt att operationen är gjord och liten mår bra. Nu väntar eftervård, men jag gråter av glädje och har så gjort hela eftermiddagen. Nu ska vi bli friska!

Jag tänkte på det härom dagen. Vad skör man är efter IVF-resorna. När pluppen har varit sjuk uppepå det och gråtit och kaskadspytt konstant under en längre tid så märker man hur lätt man tär på varandra. Nu hade vi turen att det allra jobbigaste gick att "operera bort" eftersom liten mår bättre nu och vi är lättade, men jag kan verkligen tänka mig hur tufft det skulle vara om det ÄR mycket hela tiden under en längre period efter att man har fått barn. 

Jag kommer inte tveka att gå och prata om vi dippar igen. Nu har det gått bra hittills, men ibland behöver man lite hjälp och en puff i rätt riktning.

 

Tack för era hejarop och hållna tummar. Igår grät jag till och från hela dagen av lättnad. Det var först då jag märkte vilka enorma anspänningar som fanns i kroppen. Jag märkte att jag hade svårt att andas djupa andetag, för jag har kippat en längre tid, och jag blev yr och insåg att jag också glömt bort att dricka vätska. Idag är allting mycket bättre. Han får i sig små mängder mat, är bortkopplad från alla apparater och ansiktet lyser av harmoni. NU inser jag hur ont han har haft det varje gång han har ätit. Stackars, stackars liten. Och att nu få mata och kunna trösta utan att apparaterna tjuter för att man trasslar till sladdar är gudomligt. Inga ledsna, stora ögon som är hungriga...

Med liten tur, om han går upp i vikt närmaste dygnet/dygnen får vi åka hem senast midsommar.

 

Inte en kräka på hela dagen hittills!! Han har börjat le igen! 

Fy vad jobbigt. Man lider ju verkligen som förälder. 

Jag har nog aldrig haft så ont i hjärtat som sista veckorna. Känslan att säga "hejdå" och lämna honom till operationssalen slet mitt hjärta i tusen bitar och oron innan samtalet kom att allt hade gått bra gjorde att jag gick sönder. Men personalen har varit GULD. Vi har fått så mycket stöttning och lovord. De lyfte mig verkligen när allt kändes som tyngst.

Och nu, efter en vecka av tårar och riktig ångest, är vi hemma. Vi har fått en ny bebis med oss hem, en bebis som är som han var dom första tre veckorna. Borta är det skrynkliga, bekymrade ansiktet fyllt av smärta och borta är min smärta och hjärtesorg över att inte få möta hans behov. Tillbaka är en glad, harmonisk liten kille med jättestora ögon, nyfikna på världen, utforskande och tillbaka är hans leenden. Jag har fortsatt att gråta (nu av glädje) och är helt slut så jag orkar inte läsa ikapp idag. Men jag återkommer.

Halloj!

Här går det finfint! Hampus, nu två månader, har äntligen hamnat på en vikt som nyfödda brukar ligga på.
För den som inte har hängt med så föddes han tre veckor för tidigt p g a dålig tillväxt. Han vägde 2405 gram och var 45 cm. Viktkurvan gick upp som en raket första fyra veckorna och hamnade på ca 3500 g och 49 cm. Sedan hände något. Han började kräkas mer och mer, till slut kaskader. Efter många om och men visade det sig att han hade Pylorusstenos (en förträngning av nedre magmunnen) som blivit total (alltså totalt stängd). En sjukdom som uppträder hos 1 av 500 barn, mestadels pojkar med debut kring 6 veckor. Vi blev inlagda ett par dagar med dropp och fick sedan åka till Uppsala för operation. 

Efter operationen har det gått hur bra som helst. Vi kom in såpass tidigt att han inte gick ner så mkt i vikt. Han hade däremot inte ökat något de två veckorna före operationen, men från sista vikten 3530 så hade han gått ner till 3470 när vi lämnade Uppsala. Det är två veckor sedan och i tisdags var vi inne för kontroll. Då hade han ökat ca 500 gram på mindre än två veckor så han vägde 3990 och var 53 cm! Lycka!!

Så, han äter, skiter och mår så himla bra. Han började direkt efteråt le, jollra och interagera med oss på ett helt annat sätt än tidigare. När vi tittar på foton ser vi hur dåligt han mådde.  Det är som att ha fått ett nytt barn. Lyckan är total. Han sover också hela nätterna förutom att han vaknar en gång och vill äta. Om han vaknar någon gång utöver det ligger han bara och jollrar för sig själv och somnar om. Han är så otroligt enkel att ha att göra med. Tyvärr har mina bröst sinat totalt (hade inte mycket mjölk från början) så han ratar amningen helt nu. Jag försöker få till några stunder om dagen ifall han kan få några droppar, men det ser mörkt ut för han blir bara arg. Det har varit för många hinder på vägen tror jag. För oss båda. Innan operationen var det ju nästan en vecka med dropp och matförbud. Och stress på det. Men strunt samma. Vi har ett levande barn som är friskt och det är allt som betyder något.

Precis! Jag har kämpat mig blå med en hel massa stress och kände bara att NÄPP, nu ammar vi när vi VILL båda två (jag har ju alltid haft för lite mjölk). Jag VILL amma men om det inte fungerar så tänker jag inte gå i tusen bitar. Sambon är flaskuppfödd (vägde 1800 g när han föddes) och är stor, kraftig och fin och frisk. Men såklart har man krigat med tankar kring att man vill ge sitt barn det bästa, och så går det inte. Men nu släpper vi det och njuter istället. Jag har gjort allt i min makt för att få det att fungera, och det gick inte. Nu går vi framåt från här istället och mysammar när andan faller på. 

Ps. Det är så bra att ni ligger före för jag kan läsa och lära mig massor här.

Varför byter man ut ersättning mot välling? Och när gör man det?