Svartsjuk bonusdotter, orkar snart inte längre

Jag tror också såhär...

Barn som lever med separerade föräldrar, och kanske i synnerhet då ensambarn, får en lite annan roll än barn som lever med båda föräldrarna (alt en förälder med en ny partner där relationerna är etablerade). Jag var med om exakt samma grej som du beskriver när jag träffade min man och jag funderade otroligt mycket över det här då. Jag kände liksom inte igen sättet han var förälder på om du förstår och inte heller sättet hon var barn på. Deras roller i familjen var mer som jämlikar än som förälder-barn och nu efteråt så har jag förstått att det lätt blir så då man är ensam vuxen i familjen. Jag har i allafall hört det från många, många i diskussioner kring att hitta sina roller i en nybildad familj.

Problemet hos er verkar bli, precis som det blev hos oss, att du på något sätt kommer in och konkurrerar med barnet. Det ska man inte behöva göra, för som du säger så har ni ju helt olika roller egentligen. Men när jag kom i min numera makes liv så var det så också och det var det jag inte riktigt fick grepp om eftersom jag var uppväxt med båda mina föräldrar och det var så solklart att de var vuxna, vi var barn, de hade en speciell relation med varandra och en annan med oss barn, de hade sina sängar och vi våra, de kunde sitta uppe i köket och prata en kväll och säga åt oss att gå och leka på våra rum utan att det var något konstigt etc. De hade ett liv tillsammans där vi inte var involverade eller hur man ska säga.

När jag träffade maken så hade han bara en person som han delade sitt liv med och det var sin dotter. Det fanns ingen annan vuxen, det fanns ingen konkurrens om honom utan all hans tid och allt engagemang var hennes. Hans eget liv stannade helt upp varannan vecka och han ägnade sig 100% åt henne. Men det kan man ju göra som ensamstående om man känner att det är ett slags liv man vill ha, men samtidigt gör man sitt barn till en jämlik och något mellanting mellan en partner och ett barn. Förstår du hur jag menar?

Det tog t.ex. jättelång tid innan min man kände att det kunde vara ok om han och jag gjorde planer för helgen sådär som vuxna normalt kan göra. Under hela första tiden gjorde han och dottern planer och sen blev jag tillfråga om jag ville vara med. Det tog över ett år för honom att känna att det kändes ok att jag och han sov i dubbelsängen, inte han och hon. Massa såna grejer och jag tyckte det var sjukt jobbigt för det var ju helt nytt för mig. Det kändes helt ärligt som att vi var tre vuxna i förhållandet, bara det att den ena var under 10 år lixom...

Så jag tror att det är det är otroligt mycket tydligare gränser mellan vuxna och barn i en familj där det finns fler vuxna än en, vanligtvis, och att barn (och särskilt ensambarn) till ensamstående föräldrar får en annan roll hemma än barn med fler vuxna än en i familjen.

Jag tycker det är att göra en alla barn, oavsett ålder, en björntjänst när man tar allt ansvar ifrån dem bara för att de är barn. Men så har jag ju haft ganska nära kontakt med ett antal tonåringar och unga vuxna som är uppfostrade så och det kan ju bero delvis på det... Det är inte de lättaste att ha och göra med faktiskt. Barn som däremot ibland har fått stå tillbaka, som inte alltid får sin vilja fram för att de är just barn och som lär sig ta hänsyn och att det finns andra som är lika viktiga som dem tycker jag blir mindre självcentrerade och mer omtänksamma. Det är min erfarenhet och då har jag rätt gedigen sådan av framförallt tonårstjejer...

Jag tycker därför att TS inte ska backa undan eftersom hon kommer i första rummet hon också, fast det rummet jag refererar till rymmer både TS, barnet och pappan. Ingen behöver stå utanför för att rummet bara har plats för en i taget. Det finns stora rum med plats för alla om man är villig att byta från ett litet och det finns familjekonstellationer där man häver revirkänslor och känslor av utanförskap just genom att låta alla få plats och låta alla få stå tillbaka ibland. Precis så som livet är i stort, ibland får man som man vill och ibland inte, oavsett om man är vuxen eller barn.

Ok, det är din åsikt och jag håller inte med dig. Jag tycker det är att ta allt ansvar ifrån dem. En 12-åring går att resonera med kring vissa saker som är bra mycket mer avancerade än vilken film de vill se. Det är synd att många vuxna inte förstår det. En 12-åring kan ha en massa sunda och förnuftiga åsikter precis som den kan ha en hel massa åsikter baserade på sin världsuppfattning som såklart skiljer sig från en vuxens.

Du lägger in ganska starka värderingar i situationen som TS beskriver, det är en "avundsjuk styvmors problematik" och barnet har alla rättigheter., Jag håller inte med.

Ja o ja, det är bättre. Han hade inte varit min man numer om det inte hade gjorts radikala förändringar på den här fronten. Men jag fick verkligen flashbacks när jag läste ditt inlägg för det var så likt hur vi hade det under en period! Min man (då kille) kunde inte ens ringa mig den veckan han hade sin dotter för då kunde ju hon bli ledsen... Ja du hör ju. Snacka om att ge barnet en osunt stor pidestal att sitta på.

Dottern är numer 15 år och börjar väl bli mer och mer självständig. Men det tog sån tid allting och det slet extremt mycket på relationerna i familjen kan jag säga. Jag hade ju aldrig träffat en man som var så daltig och ängslig med sitt barn som min man och det kändes konstigt att jag skulle vara med i allt det där för jag är definitivt inte sån! Det är så skönt att ha egna barn och kunna vara konsekvent, att kunna säga ifrån när någon av dem beter sig illa, att ha normala värderingar kring saker som barnen ska klara själva, vad vi serverar till mat, när man ska gå och lägga sig, äta godis... ja, ALLT! När makens dotter var yngre så var hon ju en av de vuxna och skulle vara med och ha en åsikt i allt sånt här, något våra gemensamma inte är i närheten av. De är barn och vi föräldrar medan vi som sagt var tre vuxna när mannens dotter var mindre.

Men min man slog också ifrån sig allt under en rätt lång tid. Han blev otroligt kränkt när jag försökte föra saker på tal som rörde hans dotter eller hans föräldraskap och han kunde inte se det i ett längre perspektiv och på det sättet försöka förstå att det faktiskt inte är så bra för barn att vara så extremt daltade med och ha 100% fokus. Att aldrig få ett nej och allt det där...
Min man tyckte att jag skulle vara som honom helt enkelt, det var det sätt hans dotter skulle bli uppfostrad på men det vägrade jag ju! Då blev det att vi gled isär lite, han var med henne sina veckor och med min när han inte hade henne ett tag. Han tyckte det var jättejobbigt och såg det mer som att jag inte tyckte om hans dotter, att jag var så "hård" mot henne och att jag hade orimliga krav som han absolut inte kunde gå med på. Mina "krav" (som mer var förslag jag ville diskutera) var att jag ville att hon skulle börja sova i sin egen säng, att hon skulle duscha själv, torka sig i rumpan själv, skära sin mat själv, klä på sig själv och lite sånt. Jag föreslog också att han skulle börja med läggtider så att barnet någon gång i veckan kunde få i sig frukosten vid frukostbordet och inte på väg till skolan en timme efter att skolan börjat. Att han och jag skulle disktutera kring sådant som egentligen var vuxnas grej att bestämma, typ vart vi skulle fira jul och sånt och att han inte skulle ta de diskussionerna med dottern och sen skulle det de hade bestämt bara informeras vidare till mig.

Herregud alltså, när jag skriver om det så förstår jag inte att jag stod ut faktiskt... Det låter ju helt rubbat alltihop! Men som sagt, vi är ihop fortfarande, gifta och har två barn. Min man vaknade så småningom ur den här separerade-förälder-koman och tycker väl att det är rätt pinsamt numer hur han faktiskt betedde sig. Särskilt som han är en heeeeeeeeelt annan pappa till sina två yngre barn. Men han har fortfarande extremt svårt att vara konsekvent och tuff mot sin stora tjej när det behövs, han agerar fortfarande ofta som att han är en jättenervös pappa och daltar rätt mycket med henne fortfarande. Det gör han inte med de andra två så det kan vara rätt irriterande för mig, Men jag tror att han är samvetstyngd över att träffa henne så lite (halvtid) och fortfarande livrädd över att hon ska välja bort honom om han är för "hård" (d.v.s. mer åt det normala hållet)...