Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Till min pojkvän.

Jag önskar att vi kunde ha det så bra som det var för ett år sedan. Fast det var dåligt då eftersom att du inte ville ha ett förhållande. Men då hade inte jag tappat hoppet än. Jag hade inte sett de gamla bilderna som du tydligen måste spara. För "Ska jag radera bort hela mitt tidigare liv eller?"

Nej det är inte hela ditt tidigare liv det handlar om. Det är om en viss person. Det är henne jag önskar att du kunde radera bilderna på.

När jag äntligen, efter två-tre månader vågar ifrågasätta om du skulle bli glad om jag hade bilder på någon jag var kär i när vi träffades för förra sommaren och du valde henne istället för mig. Du försvarar dig med att det inte är roligt för dig heller när du går på stan och blir påmind om vilka människor jag legat med.

Näe det kan jag väll förstå att det inte är roligt, men tänker du efter litegranna så var det när jag insåg att du hade alla de där bilderna från sommaren som hade kunnat blivit vår men som blev er. När jag fick höra av vår gemensamma kompis att du skulle åka ner och hälsa på henne och hennes fittkompis. När jag tänkte Jag vet ju att han inte vill ha något förhållande och han har säkert inte glömt henne än. Det var då denna sommar gick käpprätt åt helvete.

Jag har legat med jävligt många den här sommaren, det har jag erkänt och det är inget jag är stolt över. Jag ångrar mig så inihelvet fast utan det vet jag inte om det skulle vara så bra som det känns tillochfrån just nu. Men som du sa "Varje gång inte jag var med så har du varit med någon annan". Du kanske ser det så, men alla gånger utom en så var det när du skulle varit med men sket i att komma, när du inte verkade det minsta intresserad av att komma, eller av mig!

Du säger att du inte kan lita på folk och kommer att ha svårt att lita på mig igen. Men vet du vad, det är inte så jävla roligt att  försöka lita på dig när du valde henne framför mig för förra sommaren och sket i mig heller. Det är inte så jävla roligt att du måste ha kvar bilderna på när hon sover i din famn som hennes jävla fitt kompis knäppt.

Det spelar ingen roll att det är den fittan som knäppt bilderna. Eller att "Du inte ens tänkt på vilka bilder hon la över på din telefon".

När jag berättat att jag inte gillar dem så kan du väll åtminstone låtsas som att du bryr dig.
Jag har inte vågat titta igenom dina bilder igen. Jag får ont i magen bara jag tänker på det.
Jag tvivlar ändå på att du tagit bort bilderna. Tagit bort henne.

Och det gör så jävla ont att jag nu gråter när jag skriver detta..

Men jag gillar dig ändå, hur mycket som helst.
Och jag tror att vi kommer fortsätta vara VI. I lång tid framöver!
Jag är bara så osäker!

Till min nuvarande:
Jag älskar dig. Du är det bästa som någonsin hänt mig. Jag vill allt det du vill. Jag vill flytta ihop, jag vill gifta mig med dig, jag vill dela resten av livet med dig.

Jag vill ställa mig på torget och tala om för hela världen att jag älskar dig. Att jag tror på dig. Att jag hittat hem.

Men jag är rädd. Jag är feg. Jag vågar inte ens säga det till dig. Jag är så rädd att om jag gör det så kommer jag förlora dig. Att om jag vågar slappna av och åka med så kommer det visa sig allt var en illusion.

Jag är så feg så jag bromsar och dämpar hellre. För att det gör mindre ont den dag du lämnar då. För att jag då kan säga vad var det jag sa, och inte stå där och känna mig lurad. Jag är rädd att allt du säger är lögn, att du skrattar bakom mig rygg att jag tror på dig.

Jag har aldrig haft det så bra. Ingen har någonsin fått mig att må så bra. Därför kämpar jag varje dag emot impulsen att fly. Jag kämpar för att inte lämna för att slippa bli lämnad.

Jag älskar. Jag vill. Jag tror. Men jag vågar inte stå för det. Jag är för rädd. Rädslan är än större än kärleken. Tvivlet är än större än tilltron. Det är inte ditt fel. Du har inte gjort något fel. Du har aldrig gett mig anledning att vara rädd. Du har aldrig gett mig anledning att tvivla. Tvärtom har du gjort allt rätt.

Så snälla ha tålamod med mig. Ge mig tid. Bara stå kvar och var du, upprepa alla orden om och om igen. Jag kommer dit. Men jag behöver tid. Jag är så rädd du inte ska orka ge mig den. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att du kan det. För jag kommer dit. Tillslut. Men låt mig få göra det i min takt. Då kommer jag aldrig lämna din sida. För jag älskar dig. En dag kommer jag våga säga det till dig, jag lovar!

Till mitt ex: Må du brinna i helvetet! Förstår du vad du gjort, förstår du vilka ärr du orsakat, förstår du att du förstört en annan människas tillit i grunden? Det gör du antagligen inte, för du har aldrig brytt dig om någon annan än dig själv. Du har aldrig förstått någon annans känslor än dina egna. För att förstå krävs empati. Du saknar empati. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du någon dag ska möta någon som dig. Att du ska hamna i min sits. Då kommer du kanske förstå!
Jag tackar för varje dag som går utan att du hör av dig. Jag tänker inte på dig. Jag vill inte ha dig. Inse det! Men jag lever varje dag med skadan du orsakade. Jag ska skratta högt den dag jag reparerat den skadan. Så kan du sitta där, ensam. För något annat kommer du aldrig att vara sålänge du inte respekterar andra människor.
Ha det förjävligt! Jag hatar dig inte för det vore att tillmäta dig för stort värde. Men en dag, då kommer du själv förstå hur det känns. Må den dagen komma fortare än du kan föreställa dig!