Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Till mobbarungen i grundskolan:
Varför gjorde du mig så illa? Jag vet inte ens vad jag har gjort för att förtjäna detta helvete. Du har spridit elaka falska rykten om mig och jag förstår inte varför. Din falskhet lyser igenom hela dig, men det ser inte dina "vänner" eftersom du vänder på sanningen.
 Hoppas du råkar ut för samma helvete som du utsatte mig för.

Till passiva mobbarna (som stod bakom hennes rygg):
Ni tror att ni är oskyldiga, men egentligen är ni riktigt fega. Ni sa aldrig ifrån, och den som tiger samtycker. Jag vågar garantera att ni skulle aldrig acceptera det om ni vore i mina kläder. Hoppas ni mår som ni förtjänar!

Till en lärare som verkligen mobbade ut mig tillsammans med eleverna:
Du går på en mellanstadieelev, en försvarslös en... hur mår du egentligen som gör sådant? Mår du bättre av att kränka andra? Jag hoppas att du förstår vilka djupa spår du och den där klassen jag gick i har satt i mig. Du som vuxen borde veta bättre. Men som sagt, du var en riktigt stor fegis som inte vågade någonting annat än tiga.

Till kuratorn som var inblandad:
Att även du tog deras parti gör mig förbannad. Även du är en feg och svag människa. Inte ens du vågade ta tag i problemet, du ville inte se. Enklast är att sopa problemen under mattan, men ni förstår inte vilka spår som ett barn kan få. Det har gått några år nu, men att bara se Er som mobbade mig ute på gatan river upp alla sår.

så jävla trött på att sitta ensam medans du har ett eget liv.vad fan säger att jag ska sitta hemma när du ska komma och gå som du vill till helgen sover jag över hos en kompis så du får sitta ensam och fatta hur det känns!!!!! förestan din lata jävel på 11 månader kunde du ha diskat mer är tre gånger! hjälp till. jag är leds på att leka hemma fru!

Till min mamma:

Jag vet att du inte har någon förmåga att förstå. Jag vet att mina syskon bäddat in sig i att de har "världens bästa mamma".

 Men jag ser klart och tydligt hur otillräcklig du varit, hur lite du egentligen brytt dig om dina barn. Hur du gång på gång på gång satt din nya man före oss. Inte bara honom förresten utan i stort sett alla som kommit i din närhet.

Du har aldrig hållit på vår integritet utan villigt och med glädje utlämnat de mest privata saker till vem som helst.

Du har klagat på hur hopplösa dina ungar är och låtit andra vuxna kritisera oss för att inte kunna sådant du borde lärt oss men struntat i.

Din totala oförmåga att lyssna till våra problem utan att dra upp att andra minsann har det ännu värre. Att du alltid fick mig att känna mig så liten och obetydlig.

När jag verkligen råkade illa ut, riktigt illa så ville du inte ens lyssna utan vände mig ryggen för att återigen ställa dig på den andra personens sida. För att "farbröder tycker om att gosa, det är inget att vara rädd för".

Jag kan inte minnas en enda gång då du faktiskt ställt dig på min sida vad det än gällt.

Så kära mamma, jag har fått klara av de gräsligaste saker utan din hjälp och gjort det riktigt bra. Nu har jag beslutat att inte känna dåligt samvete för att jag tar steg efter steg längre bort från dig.

Gud så mycket sorg och besvikelse människan måste gå igenom! Kram till er alla!