Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

 

Kan det verkligen vara DU?? Hur hittade du hit? ;) Vadå "lära känna dig"  - du borde veta en hel del om mej vid det här laget, eftersom jag listat ut att du läser mina bloggar! Du vet ju mycket mer om mej än jag vet om dej!
Och det stör mej lite...

Ärligt talat. Jag vet inte hur allt började. Bara att jag tänkt på dej varje dag i flera månader nu. Fast jag inte vill. Du skulle bara veta vilka KÄNSLOR... och tankar jag haft om dej, om oss... tankar och känslor jag innerst inne inte vill ha, tankar jag vet är fel. Nu hade jag äntligen börjat "komma över" detta lite, eftersom det är så mycket annat som upptar mitt liv...

Jag vill att du ska veta att jag inte vill sätta något på spel. När det kommer till kritan.. Du borde också tänka dej för. Tänk på din fru å alla du har omkring dej! Jag vill verkligen be om förlåtelse om jag invaggat dej i nåt genom mina bloggar...!

Jag älskar min man, men kan inte sluta tänka på dej! (varför? för att du är så himla snygg.. och verkade trevlig också, när vi pratades vid för lääänge sen!!!) Men min bön till Gud är att han ska ta bort dej ur mitt inre, så allt kan bli som det var innan. Inser du inte att det är det allra bästa i längden? Jag vill inte såra min man och de jag har runtomkring. Det bästa är kanske om vi säljer huset å flyttar härifrån, så jag slipper höra och se din bil varje dag, och bli påmind om dej...

Du får inte göra såhär! Du vänder upp och ner på hela min värld!!

Jag vet inte, men det känns på nåt sätt som att det är Du som skrivit detta här ovan, min granne med den röda bilen?

Jag vet inte om du som kallade dej "grannen" och som skrev här för några dar sen, ens ÄR den jag tror, men det känns bara så... Spela roll... (fast det skulle sitta fint med en ledtråd, så jag verkligen vet att det ÄR du... och så skulle jag gärna vilja veta varför du ville träffa mej. Men det spelar ingen roll nu ändå...)

 Iallafall, den JAG tänker på kanske inte ens vet om att familjeliv.se existerar, men jag käner ändå att jag vill skriva ut allt vad jag känner nu. Sist jag skrev hade jag bråttom, så hann inte få ur mej allt...

Jag trodde aldrig att jag, som är lyckligt gift kunde känna så här för någon annan, någon jag inte ens känner. Det gör ONT i hjärtat att jag aldrig kommer få känna hur det känns att ha dej nära, men det är för allas bästa som jag känner att jag vill stanna här. Även om jag gråter inombords. Hur kunde det bli så här?? Du (om det nu ÄR du???) skriver att du hoppas att vi aldrig ses igen. Hur ska DET gå till? Vi som bor så nära varandra, du som åker förbi här flera gånger varje dag. När jag hör dej komma, då skriker det inombords, för en sida av mej vill titta ut genom fönstret å se in i dina vackra ögon, medan den andra sidan skriker: NEJ!

Nu är det höst och det blir mörkt fortare, man är inte ute i trädgården lika ofta osv, så det kanske går lättare att glömma dej då.

Jag hade inte tvekat en sekund att lära känna dej om jag inte var gift!! Jag vågar inte ens tänka på hur livet hade varit om vi träffats tidigare och du inte hade träffat din fru. Vi kanske t.o.m kunde fått barn tillsammans..... Men nu är det som det är och ibland är livet svårt. VARFÖR är livet så svårt????

Det är så jag känner just nu, men känner jag mej själv kommer det gå över. Vem vet - vi kanske aldrig hade passat ihop?

Och som sagt är jag lycklig med min man, även om vi gått igenom många stormar tillsammans... Jag vill inte såra varken honom eller din fru eller några andra i vår närhet. Därför är det bäst att det är så här och att vi får försöka glömma varandra. Även om vi kanske kommer ses ibland.... till och med prata med varann.... om vi skulle bo kvar här i vårt hus.

Jag hoppas och tror att du är lycklig med din fru - hon verkar jättegullig. Önskar dej allt gott i livet! Kram!