Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Skulle vilja skicka detta till en av mina bästa kompisar.

Jag går och bär på nåt som jag velat berätta för dig länge.
Det är nämligen så att jag är kristen, precis som din pojkvän.
Detta är verkligen inget att skämmas för, men jag skäms för att jag inte berättat för dig.           
När vi lärde känna varandra så tänkte jag inte så mycket på det eftersom det är en sån självklart del i mitt liv.
Men när det kom upp så hann du alltid slänga ur en negativ kommentar som fick mig att backa. Tex när vi såg Carola på tv, så hann du utbrista "kristna idiot" med en väldigt nedlåtande ton, innan jag ens hunnit öppna munnen. Jag vet att jag fegat men jag väntade på rätt tillfälle. Det kom aldrig. Sen blev veckor till månader och år. Nu har det gått 7 år och du vet ingenting!
Det gjorde inte saken lättare när du träffade din pojkvän och hans kristna familj. Jag vet vad du tycker om dom och jag vill inte att du ser på mig på samma sätt.
 Jag är rädd för att berätta nu för jag vet vilket humör du har och jag vill inte att du snackar skit om mig, som jag vet att du gjort mot dina andra kompisar.  Jag är rädd att du inte förstår. Det är nog lättare att komma ut som gay i Sverige idag, än som kristen.

  

Nu i efterhand fattar jag inte vad jag såg hos dig.
Du är så äckligt självgod och tror att du är snyggast i världen.
Du har taskig klädsmak och ful frisyr. Jag njuter av att du fått gråa hår.
Och NEJ, du ser inte ut som Paul Newman!!!

Jag fattar inte hur jag orkade lyssna på dig i timmar! Ärligt talat, jag lyssnade knappt ibland. Du ältade och ältade ju HELA TIDEN!

Alla tycker inte exakt som dig, och det betyder inte att alla andra har fel. Du är inte fullärd och du vet inte hur framtiden kommer att se ut.

Du är den konstigaste människan jag någonsin träffat.
Du måste haft en fruktansvärd barndom så som du behandlar kvinnor. Det är min lilla "tröst", att du varit med om hemska saker och jag kommer aldrig att förstå dig. Jag har inget behov av det längre.
Mitt liv är så mycket bättre utan dig.
Ett God Jul på Facebook är allt jag tänker ge dig i framtiden. Möjligtvis grattis på födelsedan också, om jag kommer ihåg den.

Jag går in och kollar på dig på Facebook ibland, så där som man gör med gamla ex. Men vet du? Det ger mig ingenting. Jag kollar, noterar om du lagt upp nån bild eller nåt menlöst inlägg. Sen klickar jag mig vidare, loggar ur och tänker inte mer på dig.

Jag undrar hur mitt liv sett ut om du inte förstört den perioden av mitt liv.    

M, du var inte bra för mig. Jag har förstått nu att du lekte med mig under alla år, och att du blev intresserad för att du inte trodde att du kunde få mig. Du är inte den helyllekille som du själv tycker att du är. Jag saknar ingenting med dig, eller oss. Jag är så glad att det inte blev vi två.
Du var het när du var 22, men nu är du faktiskt inte ens halvsnygg. Och snälla sluta klipp dig själv. Gå till en riktig frisör som kan fixa till situationen i nacken.
Och nej du har inte unik smak eller ett fint hem. Du är så vansinnigt tråkigt Svensson.

W,
Jag känner med varje fiber i min kropp att du precis dumpade mig, men du försöker linda in det.
Varför har du uppdaterat din profil på dejtingsidan?
Samma dag som jag berättade för dig.
Tror du jag är dum?
Du bytte profilbild nyss och det känns som ett avslut för det som var vi.
Får jag inte fortsätta med våra internskämt nu?
Kommer du inte att kalla mig Honungsögon mer?
Slutar våra skämt om en tripp till Grönland här?
Letar du vidare efter din perfekta drömkvinna?
Ser du inte att vi är perfekta för varandra?
Jag tycker om allt du sagt till mig, alla djupa konversationer och skratt vi delat med varandra.
Utom de sista orden du sa, men framför allt de orden du inte sa.
Jag saknar dig. Jag tycker om dig. Jag vill ha dig.
/K