Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Till N:

Du har, utan att ens försöka, stulit mitt hjärta. Du är så upptagen man bara kan vara och därför gör jag ingenting åt det hela. Kanske skulle jag inte göra något ens om chansen fanns.

Men jag vill gå promenader, laga mat, livspussla, diskutera, skratta, uppfostra barn ihop med dig. Jag vill kompromissa utan att offra. Jag drömmer om att någon gång i framtiden få lägga mitt huvud i ditt knä, få känna när du drar dina fingrar genom mitt hår. Jag vill titta upp på dig och säga - och för första gången i mitt liv faktiskt mena det till hundra procent - att jag älskar dig.

På det där långsiktiga sättet. Inte bara förälskad och rusigt uppöveröronenkär, utan djupare. Som att jag, som inte längre riktigt tror på tvåsamhet och "parsjukan", ändå kan säga "du och jag fixar allt". Och vad viktigare är, jag skulle tro dig om du sa det till mig.

Du får mig att vilja bli bättre. Du får mig att tro. Du får mig att vara mer än jag tror att jag kan vara.

Precis just nu behövs inte de här orden. Både du och jag vet ändå exakt var vi står och att det inte finns en chans i helvete att det blir vi. Du är lyckligt gift och jag skriver anonyma meddelanden som aldrig kommer fram. Vi är olika på så många vis och kanske skulle skillnaderna ta ut sin rätt fortare än kvickt, vad vet jag? Så kanske är avståndet mellan oss just nu precis lagom; vi trivs ihop och gör varandra glada när vi ibland ses eller hörs i telefon. Och jag trivs jäkligt bra med det, konstigt nog. Att riskera det för något okänt låter förstås korkat, men tänk om… tänk om det gick från bra till bättre.

Eller tänk om jag bara inbillar mig alltihop?