Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Till hålet i min själ: FÖRSVINN. Mitt liv rinner ner i dej och fräts sönder. Dina kanter värker. När du sväller sitter jag uppe halva natten och försöker döva ångesten och så blir nästa dag förstörd. Du har tagit halva mitt liv. Jag orkar inte med dig mer. Jag orkar inte försöka fylla dig med allt jag kan komma på utan att du fylls. Jag orkar inte med att du syns på utsidan av mig som rynkorna i min panna, mungiporna som hänger och de sorgsna dragen runt mina ögon. Jag orkar inte slösa mer tid på att försöka förstå var du kom ifrån. Jag är rädd för att jag snart ska börja hälla ner sprit i dig, är det det du vill? Har du inte förstört tillräckligt?

Till min fru: Kan vi inte bara komma överens om att vi inte passar ihop, och gå lugnt och civiliserat åt varsitt håll på ett sätt som gör det så smidigt som möjligt för barnen? Vi klamrar oss j fast vid vårt gemensamma liv just nu för att vi inte vill missa tryggheten, men jag vill ha mer av ett äktenskap än så. Men jag vill inte försöka förändra dig, du är på ditt sätt och jag på mitt, och efter alla dessa år tror jag inte att vi kommer att komma längre. Men om jag säger detta till dig så går du fullständigt under och river upp himmel och jord och ställer till med så mycket scen.

Var du någonsin intresserad av mig, då för alla dessa år sedan? Jag vill bara veta.

Till mig själv för tre år sedan: Om ett halvår kommer Chansen. Det och det datumet. Ta den. Det kommer att bli jobbigt en tid men alternativet är värre. Agera snabbt sen.