Du har glömt bort mig för länge sen nu.
Men jag saknar dig något enormt.
Du tyckte ju om mig väldigt mycket. Varför gjorde du snedsteget för ?
Tappade all tillit till dig och var tvungen att avsluta det.
Men jag saknar dig så det gör ont än idag.
Hör ditt förnamn överallt och tänker på dig varje dag!
Fan också. Vi var ju så fina tillsammans.
Jag vet inte varför det gör så ont. Jag var inte beredd på detta. Kanske är vi båda rädda för att släppa in och älska och har skiftats om att självsabotera.
Jag vet bara att vi hade något speciellt, även om jag inte var redo att känna då, så var jag det nu. Och då var det för sent.
Jag hoppas att du är den jag tror att du är, den jag sett bakom försvar och osäkerhet. Jag kommer nog inte minnas det dåliga när jag tänker tillbaka på dig. Jag kommer minnas hur stark du var när du bar mig den där gången, dina sjuka skämt, din sarkastiska men sexiga ton, hur du fick mig att känna mig speciell.
Hade jag känt då som du gjorde hade vi nog kunnat få något otroligt tillsammans. Eller är det bara en fantasi.
Och jag önskar fast jag är ledsen och bitter att du finner kärlek. Du ger mycket till de du bryr dig om och du förtjänar kärlek och att bli älskad.
Längtar efter att åka bort en helg med dig, min hemliga vän. Det är ett litet tag kvar dock.
Till exet: Sluta nu. Det räcker med dina humörsvängningar och anklagelser om att det är jag som varit boven i vår relation. Att jag utnyttjat dig etc genom alla år, att jag aldrig älskat dig. Att jag aldrig velat ändra mig, att det bara handlat om att jag ska få min vilja igenom. Alla våra bråk har fortsatt till jag sagt att du har rätt. Alla våra bråk har handlat om allt som är fel med mig. Jag orkade inte längre och det som hände för ett par månader sedan var bara den sista knuffen jag behövde. Du får acceptera att du inte kommer att få svar på alla dina frågor om varför.
Vill du verkligen vara med mig?
Eller är det mer en fantasi, eller lek för dig?
Jag älskar dig oavsett