Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Undrar om du tänker på mig idag för plötsligt upptar du mina tankar konstant. 
En del av mig vill bara skriva till dig, be dig komma hit. Inga ord eller diskussioner. Inte älta det som varit eller bestämma något utan bara vara nära. 

Jag vet att vi är klara med varandra och att du troligtvis är lite knäpp. Men vi hade något speciellt mellan oss och något med dig fick igång mig rejält. Aldrig kommit sådär förut. Fan vad du var självklar ändå. 

Livet rullar på. Människor kommer och går. Man är fortsatt huvudperson i sitt liv medans birollerna med jämna mellanrum byts ut. Såna man trodde sig aldrig kunna leva utan har man växt ifrån. Den där kärleken man trodde var mannen i ens liv var inte alls det och nu bryr du dig inte ens längre, dagen du aldrig trodde skulle komma. Risken är att ju längre tiden går, ju starkare man blir, ju mer självständig så inser man kanske just att det är en själv det handlar om. Och ens barn. Thats it?

Samtidigt tror jag att sann kärlek, vilket är få förunnat är det som gör en genuint lycklig men med tanke på hur ofta den lyser med sin frånvaro, ibland i hela människors liv som aldrig får uppleva den, förstår jag varför världen ser ut som den gör. Vi kanske intalar oss vi är nöjda men kanske är vi bara bekväma. Vi jobbar hårt, tjänar mer pengar, blir ännu mindre beroende av en annan och köper allt vi vill ha. Går på ständiga aw:s som är trevliga med alla djupa samtal om livet, men lever vi det faktiskt när vi är utan sann kärlek? 

Tror man utvecklas mycket när man är ensam. På vissa plan som man behöver. Men sättet man utvecklas tillsammans är oslagbart. Och där får man dessutom vila. Fast har man upplevt det där många aldrig upplevt x 2 kanske man aldrig får det igen. Sorglig tanke då det verkar vara vår starkaste drift, den efter kärlek. 

Jag är glad att det inte blev du. 

Till min kollega?
Jag märker att du försöka hålla mig utanför samtalen; att jag tagit för mycket plats. Det är helt okej, jag vet att jag är väldigt utåtriktad och tar plats. Det tråkiga i detta fall är att du helt verkar sakna insikt i att du leder majoriteten av samtalen under fikarasterna och de bredvid mest får sitta och lyssna. Hade varit trevligt om du hade lite självinsikt i detta. 

Så bra!

Tråkigt att vår vänskap behövde ta slut. Du tror nog att vi kommer repa oss med tid som vi gjort förut men jag är trött på din avundsjuka och missunnsamhet. Har insett att det är du som tävlar, inte jag. Jag känner mig inte ett dugg hotad av dig men det beror kanske på att jag inte tvivlar på mig själv så som du gör. Oavsett beter sig inte en vän så som du gör. Man blir glad för varandra. Därav kan jag inte ha dig i mitt liv privat för jag känner väldigt starkt att du skulle hugga mig i ryggen om du fick möjlighet och det gynnade dig själv.  Jag tror det är på grund av detta din förra närmsta vän tog avstånd från dig men den insikten saknar du. Andra går vidare och går om dig och det svider något fruktansvärt eller hur? Inte en enda gång har du tvekat på din egna kapacitet och att det kanske är där det brister, att man inte anser dig besitta kvalitéerna man söker, istället vänder du det utåt och snackar istället ner alla som får möjligheter. Möjligheter du hade tagit om du fick chansen. Usch. Det sägs man ska tro folk när de visar en vem de är och du har visat mig, flera gånger om. Nu tror jag dig.

4 år har gått. Din röst känns fortfarande hemma och din själ lyset fortfarande igenom vackert trots alla dåliga beslut du tagit som skadat mig.
De visste.
De såg.
Precis som vi trodde de gjorde.
Det blev en bekräftelse för mig att jag betydde något. De såg att jag gjorde det. Jag kan inte med att hata dig mer än korta perioder. Har älskat dig och hatat dig. Och nu finns en annan. Han har kämpat sig igenom muren ingen annan lyckats ta sig igenom, på grund av dig. Du har varit där hela tiden. I hjärtat, i själen, i sorgen. Hans blick tränger inte in i min som din gjorde. Han luktar inte som du gjorde och han känns inte som du gjorde. Men. Han har sakta tagit sig förbi min spärr och gjort allt helt rätt. Varit där. Inte skadat mig. Ibland känns det t.o.m. som att han läker mig. Ifrån dig. 
Jag har länge varit rädd att jag hela mitt liv ska känna jag gick miste om HAN. Om dig. Men kanske är det inte den som fick en att känna mest som är den rätta för en? Han kanske visar sig vara den som var som allra mest rädd om en och desto mer jag känner och älskar honom, desto mer försvinner ju du. 
Någon gång är sista gången jag ser dig. Någon gång är sista gången vi pratar. Kanske var det nu senast. Vi kommer inte veta när. Kanske ser vi varandra på stan om några år och bara ger varandra en blick, eller inte ens det. Kanske är allt det vi hade bara ett minne. Kanske kan vi inte förstå hur vi då kände som vi gjorde. Kanske var det bara en kris. En tid då vi behövde varandra. Men de såg. De sa att de såg.
Ju mer jag älskar honom desto mindre älskar jag dig? Eller desto mer han älskar mig inser jag att du aldrig älskade mig, inte ens då. Fast din blick sa det. 

Hejdå. 

Det är inte konstigt jag dragit till mig dysfunktionella människor och relationer efter att ha växt upp med dig. En konstant kritisk röst som inte gett annat än dålig självkänsla. Du är sjuk men det kommer du aldrig inse. Värsta är att ibland hör jag dig i min egen röst. Måtte jag aldrig bli som dig. Du är elak och jag tror det svider att jag hittat något funktionellt och stabilt. Du lyckades aldrig med det och jag tror du är rädd att jag kommer göra det för du inte vill vara ensam själv. 

Du är fullständigt värdelös som medförälder. Det finns inget du gör för dina barn som kräver ansträngning och allt som behövs fixas eller olika behov de har måste jag se till att det löses. Du är en arrogant jävel och jag äcklas av er och hur ni framställer er som perfekta familjen på sociala medier när barnen inte verkar trivas hos er alls. De har dessutom tappat respekten för DIG och vet att pappa lovat en massa han inte kommer uppfylla och att han blir arg för minsta lilla. De kommer minnas detta och din relation till dem blir förstörd. Bra jobbat din idiot, du är mitt livs största huvudvärk där jag kämpar på för att kompensera för två föräldrar. 

Tror säkert bara du vill ha bekräftelse. De som kommer tillbaka gång på gång brukar vilja ha det. 

Förlåt för det tog mig såhär lång tid för att inse hur bra du är, för känslorna att landa. Jag hoppas du ger oss en nystart nu och att du inte ger upp på oss. Du är en otrolig person och jag kan se mig spendera mitt liv med dig. 

Snart har 5 år gått och nu försvinner du. Sen försvinner förhoppningsvis jag. Snart. Det är en otroligt kraftig berättelse vi har och en mycket stark energi i det vi delat. Men det är dött och över för längesen trots du krampaktigt håller kvar genom att ringa ibland.
Jag har beslutat att inte svara dig mer. Vår historia slutar permanent och totalt när en eller båda lämnar det här huset och nu gör du det. Vem kunde tro du skulle gå före än mig. 
Jag önskar dig lycka på vägen trots smärtan du orsakat mig. Jag tar tillbaka min kraft och energi från dig och oss. Du har inte längre emotionell makt över mig. Det kommer kännas bra att ha markerat och jag vet att du kommer förstå. Trots smärtan tror jag att vår relation är en av de händelser som utvecklat mig spirituellt mest i livet och fast lycka inte är ditt primära mål i livet önskar jag dig just det. Jag är på jakt efter min. 

Till den jag aldrig trodde jag skulle glömma?ganska ofta tittar jag på jobbtelefonen för att se om du ringt men det har du inte, vilket också är skönt. Det är mycket jag skulle vilja rådfråga dig om, du är så klok och djup men det skadar mig i längden att ha kontakt. Utöver det tänker jag sällan på dig, vilket jag ändå får anta betyder mitt hjärta har släppt dig.

Till den superstiliga kollegan - jag blir fortfarande pirrig och svag när jag ser dig fast jag inte ens är singel längre. Antar man inte blir blind bara för man inlett en relation. Det hade antagligen aldrig funkat mellan oss ändå. Du får bli en drömmig what if historia. 

Är du själv i en relation? 

Låter som att du inte ens haft någon relation med denna person som du tvångsmässigt tror är din själsfrände? Tycker det ger obehagliga vibbar. 

Det är obehagligt om inga känslor uttalats. Låter som en besatthet och hade inte uppskattat om någon var så fixerad vid mig som jag kanske knappt brydde mig om. Vill inte vara elak men uppfattar det extremt osunt.