47 år?

Jag har precis fyllt 46 och eftersom jag några månader sedan blev nyfiken om jag fortfarande kan ha ägglossning eftersom mina mens fortsatte komma regelbundet, testade jag och fick positivt, två månader i rad dessutom. Vi provar om jag kan bli gravid. Allt hänger på om jag har några dugliga ägg kvar. Vi har redan två barn, båda har jag fått sent vid 39 och 42 och helt naturligt (förutom lite hälsokosthjälp).

Så rent fysiologiskt finns det inga hinder så länge kvinnan fortsätter ha ägglossning. Men missfallsrisken är ju mycket högre. Min mamma blev gravid vid 45 men det slutade med tidig missfall.

Apiforce.

Nu har jag dessutom breddat ut sortimentet lite efter att ha forskat lite här på FL och äter även Munkpeppar och Rosenrot. Har haft två tydliga ÄL och mensen kom helt i tid. Nästa vecka blir det spännande att se om ÄL funkar igen.

Jag har dessutom en egen teori att alkohol kan påverka. Jag blev nykterist ca ett år innan jag blev gravid, visserligen av andra anledningar, tänkte inte så mycket på om det påverkar fertiliten då. Jag har inte druckit sedan dess. Mannen dricker väldigt sällan han också. Det finns en dansk studie om att alkohol påverkar fertiliten negativt, så det kan vara värt att försöka.

Jag har tänkt på detta i min tycke lite konstiga inställningen på äldre mammor. Förr i tiden var det inte alls ovanligt att få barn efter 45. Fortfarande i många länder där kvinnor föder många barn (eller har gjort det fram tills senare år) fick kvinnor oftast sina första vid 20 och sista vid 40 och över.  Nu tycker man att det är nästan onaturligt.

Jag tror att samhället har skapat en "åldersgräns" till vad som anses vara lämpligt. Man stirrar på siffror i stället för t.ex. fysik. Alla som är runt 40 och väntar barn tycker att de är "gamla". Men i verkligheten är de faktiskt i relativt vanlig ålder för att föda barn nuförtiden. Det är, åtminstone i Stockholm, nästan vanligare att få barn närmare 40 än 20.

Jag är ju i princip själv i fruktsam ålder eftersom jag har ägglossning varje månad trots att jag är 46. Jag vet att det är mycket svårare att bli gravid nu men omöjligt är det inte. Det värsta att andras åsikter om att 46 är för sent påverkar även mig. Det är lite "tabu" om att prata om barnlängtan när man blivit så här gammal. Jag håller mina tankar för mig själv och hoppas att vi lyckas. Blir nästan rädd när jag tänker vad alla skulle säga om jag blev gravid. Hur har det blivit så?

Håller med, jag har sett samma trend när jag tittat på statistiken i Finland, fram till 1960-talet var det inte ovanligt med föderskor över 45, men de började minska i det relativa antalet på 1970-talet, dvs. i samband med att p-piller kom. Samma är det i länder med stora familjer, de sista barnen kommer ofta när mamman har passerat 40.

Fertil kan man ju vara länge, det är individuellt, den åldersgränsen som vi har i dag är mental, inte fysisk.

Haha, den teorin har jag inte hört, hoppas att det stämmer! Vi försöker in i det sista!

Fertiliteten ÄR ärftligt men från mamman. Kvinnan får oftast samma typ av klimakteriet som börjar vid samma ålder som sin mamma.  Jag vet att min mamma blev naturligt gravid vid 45 dock slutade det i MF. Så det stämmer eftersom jag vet att jag har fortfarande ÄL och inga tecken på klimakteriet trots att jag redan är 46.

Det finns många sätt att motivera att inte skaffa barn när man är över 45. En av de är risken för DS. Men hur resonerar man egentligen - majoriteten av alla gravida gör (eller vill göra) ändå NUPP/KUP/FVP för att kartlägga risken? Så vad är skillnaden egentligen? Med tanke på att det är väldigt få som överhuvudtaget blir gravida så sent som över 45 å är det ännu mindre antal som faktiskt skulle föda ett barn med DS, speciellt med tanke på fosterdiagnostiken. Att behålla eller inte ett barn med DS gäller ju alla, oavsett ålder, det är en fråga föräldrarna måste ta ställning till själva oavsett hur unga eller gamla de är.

Åldern då. Ja, risken att dö vid 70 är ju större än att dö vid 50. Men faktiskt inte så stor med tanke på att livslängden ökar hela tiden. Och hur långt kan man planera sitt liv egentligen? Om man kan ge sina barn tryggt hem, kärlek och alla färdigheter man behöver för att kunna leva sitt eget liv - ja då gör det väl inte så mycket även om du skulle dö "redan" vid 70. Folk lever längre nuförtiden dessutom. Jag har en granne som är 80 som är fantastisk duktig på att ta hand om våra två barn, 4 och 6 (visserligen blir hon trött efter en timme, men ändå). Hade hon varit min mamma så skulle hon ha fått mig när hon var 44. Jag fick mina barn vid 39 och 42. 

Med tanke på att det är ungefär lika sällsynt att få barn så sent som 47 att dö ung, så tycker jag inte man ska komma med några "rekommendationer" hur folk ska planera sina graviditeter. Det finns många friska barn i världen som föds när mamman varit över 45.

 

Har också läst om det. Kan också tyda på att man har redan bättre fysiska förutsättningar från början, om man ska kunna bli gravid överhuvudtaget så sent så måste man väl ha "bra gener" och hälsa.

Såg förresten att har räknat helt fel i mitt tidigare inlägg, jag har 34 år mellan mig och grannfrun, inte 44...kände att något inte stämde. Hursomhelst, jag ville bara påpeka att 70-åriga tanter (och 80) inte är så gamla och trötta som man skulle tro. De flesta är jättepigga och aktiva. Fortsätter det så här så kommer nästa generations "tanter" gå på zumba och resa runt som aldrig förr.

Haha, visst är det så. Det är därför jag tror också att man nuförtiden har en "åldersgräns" för att föda barn. Det "passar inte" att få barn efter 45 eftersom man har alla möjligheter att medvetet undvika det. Det hade man inte innan och kvinnor blev gravida så länge naturen tillät det.

Så "åldersgränsen" som vi har i dag är mental, inte fysisk. 

Jag trodde också på det och var helt övertygad efter mina två att nu är det kört. Fortfarande 4 år efter (är nu 46) kommer ägglossningen varje månad som en klocka. Vi får väl se om det blir några fler...