47 år?

Angående åldern på förstföderskor så lyckas jag inte länka, men på scb.se kan man söka upp en rapport som heter "Vilka faktorer kan påverka barnafödandet? (pdf)". Där står det att i slutet av 1800-talet var medelåldern troligen 27-28 år. Jag har också sett en siffra på att under babyboomen på 40-talet var 5% av alla nyblivna mödrar över 40 år, men jag hittar ingen källa nu.

Ah, det var i SvD jag hade läst det! Här är länken till scb-rapporten jag hänvisade till i inlägg #60:

www.scb.se/statistik/BE/BE0701/2000I02/BE51ST0205_05.pdf

Cookie killer: Helt OT, men om man av olika anledningar inte har sina föräldrar i sitt liv när man blir gammal nog för att skaffa barn själv, ska man alltså låta bli då?

MirrePtc: Om man inte kan få behandling inom landstinget med de regler de har, så finns det ingen ekonomisk ersättning utan då får man bekosta behandlingen själv. Vid adoption får man bidrag däremot.

Gå och läs i närmsta kyrkobok från 1800-talet och tidigt 1900-tal så ska du se att du hittar en hel del kvinnor på 45+ som fött barn. Blir kvinnor i den åldern gravida utan hjälp så är det - tada! - naturligt. Om du tycker nåt annat är det ditt problem som du gärna får vädra i en egen tråd.

Det är rätt enkelt. Utan preventivmedel så föder kvinnor barn tills de kommer i klimakteriet och inte kan föda barn mer. Om "alla" gjorde det så var det dessutom förväntat och ingen tyckte det var konstigt, alltså fanns det ingen anledning att försöka begränsa barnafödandet. I den änden i alla fall... Barn innan äktenskapet var som känt INTE socialt accepterat. 

Nu för tiden räknas 2-3 barn som normalt, och helst ska de födas mellan man är 25 och 40. Riktigt unga mammor är inte helt socialt accepterat, och inte heller riktigt gamla mammor. Eftersom det finns lätt tillgängliga preventivmedel är den sociala förväntningen att man ska styra sitt barnafödande till "de optimala åren".