47 år?

Har inte läst hela tråden, men själv är jag 45 och har en 5-åring och en 4-månaders. Min bm berättade att den äldsta naturliga mamman hon haft var 52. Håller för övrigt helt med Sofia2. Bra sagt!

Åh, jag förstår att du börjar känna dig deppig! Det är säkert klokt att försöka hitta en känsla av att livet kan vara okej även om det inte skulle bli barn. Men att bara "ge upp" som din man tycks ha gjort är väl ändå lite synd. Man kan väl göra vad man kan, liksom... Och blir det sen inga barn i alla fall så behöver man åtminstone inte hålla på och gräma sig för att man inte ens försökte.

Släpp paniken över svettningarna, om du kan. Såna hade jag också haft i över ett års tid när jag blev gravid förra året. Varken maken eller jag trodde att det gick längre eftersom jag verkade ha kommit in i klimakteriet. När jag hade upptäckt min graviditet och satt hos barnmorskan och snopet berättade om mina symptom så flinade hon och sa att det går ju liksom inte att använda klimakteriet som preventivmedel. Det är nämligen inget statiskt tillstånd. Vilket jag och min man nog faktiskt hade trott konstigt nog. Det är inte så att man börjar svettas och så pang så kan man inte få barn längre. 

Själv skulle jag vilja tipsa om min egen käpphäst - att gå till en duktig näringsterapeut och berätta att du gärna skulle vilja bli gravid. Då får du hjälp att maximera din hälsa och din fertilitet. Jag har själv kurerat både endometrios och en massa annat skräp på det viset. Kan förstås inte bevisa att det var därför och bara därför som jag lyckades bli gravid (första barnet vid 39 och det andra nu vid 45), men det skadade garanterat inte. Det kostar förstås en del - tyvärr subventioneras inte den typen av friskvård - men jag gissar att det är otroligt mycket billigare än egenfinansierad IVF. Och hur det än slutar så blir du garanterat frisk, stark och glad på kuppen! Det är mycket bättre att ta ett helhetsgrepp och besöka en näringsterapeut istället för att börja mixta på egen hand. Du kan ha obalanser och brister som du inte vet om, som påverkar jättemycket.

Om du skulle vilja ha konkreta tips på vart du kan vända dig så kan du inboxa mig. Min egen näringsterapeut finns i Stockholm, men hon har hållit på länge och har ett stort kontaktnät över större delen av landet. Hoppas verkligen att det går bra för dig, hur du än väljer att göra!

Varmt lycka till!!!  

Jättespännande nyheter Ewelina! Fortsätter att hålla tummarna för dig. Lycka till med alltihop!!

Usch, jobbigt! Men du verkar hantera det bra tycker jag. Din kommentar om att det är dags att sluta vela och plåga dig känns klockren. Försök att låta hans knorrande bara rinna av dig. Ni har ju som sagt redan bestämt det här och nu får han spotta upp sig och vara vuxen i förhållande till omvärlden. Min man hade precis samma ångest över vad "folk ska tycka". Han kände sig på tok för gammal. Men det går så klart alldeles utmärkt och jag har inte sett någon som har höjt på ögonbrynen. Vi ser rätt unga ut bägge två, finns ingen röd lampa som blinkar i pannan på oss och talar om att vi är för gamla. Och man kan ju faktiskt säga som så att om man blir gravid till slut så var man ju bevisligen inte för gammal. Enkel logik liksom.

Hoppas att de är duktiga på bioresonanskliniken och att du får bra hjälp där! Ju mer jag läser på desto mer övertygad är jag om att det är en väldigt bra hjälp till hälsa och ett bra sätt att stärka kroppen. Inklusive att lättare bli gravid.  

Håller så klart tummarna för det här också!! Åh vad roligt om det kunde få gå bra!

Ewelina, usch vad jobbigt! Jag håller helt med Pimpiellan i det hon skriver här. Vad är det som är så omöjligt för din man? Visst är de yngre papporna i majoritet, men det är verkligen inte så att han kommer att bli ensam! Det finns ju både frånskilda "nystartare" - som min man - och förstagångspappor i 50-årsåldern. Det ÄR ingenting konstigt, det är ju bara något han har fått för sig. Jättetråkigt! Både för honom och för dig, om det nu är så att han faktiskt skulle vilja ha barn. Tycker att det är ett rätt sorgligt argument för att avstå från barn helt och hållet, att man skäms och tycker att det är lite pinsamt. Och han berövar ju dig en stor och viktig del i ditt liv. Okej om det nu faktiskt inte går. Det är en annan sak tycker jag. Då får man acceptera och bearbeta den sorgen och försöka fokusera på andra viktiga och roliga saker i livet. Men att inte ens ge det ett seriöst försök för att man tycker att det känns skämmigt... Nä, Ewelinas man, DET tycker jag att du ska skämmas för!!

Kram!  

Jo, visst måste man förstås erkänna att chanserna förmodligen är ganska små. Men hur vet du att det allra, allra sista tåget har gått? Jag skrev längre bak i tråden om min barnmorska som berättade att den äldsta naturliga (alltså spontangravida) mamman hon haft var 52 år. Självklart är det ovanligt. Men jag tycker att det är ett rätt härligt faktum att hänga upp sitt hopp på. Det händer att det sista tåget går väldigt sent. Det händer inte för alla. Men det händer.

(Själv var jag alltså 45 när jag fick mitt andra barn för snart ett år sedan. Nu, 10 månader senare, 46 år fyllda, har jag helt regelbunden mens och klimakteriekänningarna jag tyckte att jag hade innan jag blev gravid av misstag sist är borta. Både jag och maken är mer än nöjda med våra två barn, men ibland undrar jag vad som skulle kunna hända om man började slarva lite. Det känns inte alls som om det sista tåget har gått. Men jag är som sagt så nöjd så jag tänker nog inte ta reda på det.)