Hej Vickan,jag ville bara råda dig att snarast söka läkare för Axel, (inte skrämmas på något sätt) för symtomen du berättar om kan tyda på diabetes. Det är bra att snabbt få reda på detta,för läget kan bli akut relativt fort när man är så liten. Min systerdotter fick sin sjukdom när hon fyllt två. Men det är kanske inte så för Axel,ville bara hjälpa till med lite egen erfarenhet!!
Alltså jag blir GALEN på allt det här skriket här hemma. Han gråter/skriker/gnäller nästan HELA tiden . Jag blir arg, ledsen, frustrerad, irriterad och så klart orolig över vad det beror på och så då det dåliga samvetet över att jag vill...inte vet vad jag vad vlil ens...lägga han i en låda och stoppa undan honom ett tag . Det måste ju vara något "fel" på honom. Han vaknar gråtandes, skriker som en stucken gris medan man försöker fixa frukost. Som att han har svultit i flera dagar!!! Gråter genom hela måltiden, men vill äta. Gnäller gnäller gnäller efter. Vad jag än gör. Bära honom, läsa, leka...spelar ingen roll. Så fortsätter hela dagen tills nu när han äntligen sover . Han är manisk på vatten, vill dricka HELA tiden (vi utreder det) och gråter för det också. Åh så grinar jag med nu. Känner mig så jäkla värdelös som mamma som inte orkar med mitt eget barn. Något är ju fel. Hur ska dagis orka med honom när han börjar!? Förlåt för neggigt inlägg. Hoppas ni alla andra har det bättre . Kram (¯`°?.¸ ♥ Alvin 090104 & Axel 111010♥ ¸.?°´¯) Hej Vickan,lider med dig och Axel!! Kan inte föreställa mig hur det måste vara, med oljudet och oron och ständigt "missnöje". Jag tror som du att det är något "fel",gå efter din magkänsla! Spontant tänker jag tillbaka på när vår son var 4 år och fick neuroborrelia. (Första diagnosen var muskulär hypotoni,nu är det autism och utvecklingsstörning) det var inga riktiga symtom,bara ledsenhet,trötthet och låg matlust. Men allt var så subtilt,det gick inte att gissa vad som var fel, jag bara visste att han inte mådde bra. Han kunde och kan inte tala om att något är fel,är som ett spädbarn som skriker eller nyps om han har ont eller inte får som han vill. Vi sökte vård flera gånger och till slut såg läkaren att det fanns en liten ansiktsförlamning,det hade vi inte sett. Då blev det minsann bråttom med sövning och ryggmärgsprov. Efter första antibiotikadroppet var han som vanligt igen! Sen följde nio behandlingar till som var extremt jobbiga,men då visste vi vad det handlade om. Fast det krävdes något konkret för att vi skulle bli tagna på allvar, vår försäkran om att Simon var sjuk räckte inte. Hur gick det med er diabetesutredninga? Fortsätt kräva hjälp av sjukvården och stå på dig,du är stark och modig!! Stort lycka till!
Ojsan missade att dela på mitt och Vickans inlägg..