Vi med pigmentfläckar/Melasma!
Jag skrev en tråd tidigare om att jag fått pigmentfläckar i ansiktet efter förlossningen och jag känner ett stort behov att få prata med folk i samma sits? det måste ju vara fler som fött barn nyss som går igenom samma sak. Jag mår fruktansvärt dåligt över detta och det går ut över mitt liv. Det känns som jag blivit solallergisk och det begränsar mig i ett normalt liv.
Det började för mig när dotternv var en vecka och jag solade solarium en gång. Direkt efter upptäckte jag svagt grå fläckar på båda kinderna och överläpp. Började direkt skydda mig med solskydd 50 i ansiktet då jag snabbt förstod vad det var men inte att det var så svårt att bli av med det eller att jag alltid kommer dras med "skiten".
På valborg för en vecka sedan var jag ute normalt med mina barn och nu är dottern 2 mån, då märkte jag att fläclarna blivit lite mörkare och då var jag ute mellabn 11-15 på en promenad och i lekparken. Då bröt jag ihop! Jag kan inte ens vara ute!! Är oxå väldigt fåfäng som jobbar i butik och gillar smink och kläder och hatar när jag får en finne på "fel" ställe. Men det här känns nästan som ett straff. Jag gråter varje dag, flera gånger och tittar i spegeln om de blivit värre och när jag är ute i solen får jag se till att kika i spegeln att kepsen skuggar rätt i ansiktet. Ibland får jag vrida huvudet lite extra och gå snett om solen skiner på kinderna 
Det här går ut över min vardag. Sånt här ska jag inte behöva tänka på nu när jag har en liten som behöver all min tid.
Ifredags var jag hos en hudterapuet och köpte de bästa propukterna som ska lugna pigmentet i hyn och även jämna ut dom. Men hjälper det? Det återstår att se och inte heller kan jag börja med några starkare produkter förrän i höst. Det är för jävligt!!! Och varför finns det ingen medicin mot det här????!!! Som det finns för allt annat
Hur kan man leva med detta? Det är svårt att sminka över det oxå...
Mina händer blir snabbt solbrända av att jag varit ute och gått med barnvagnen... Jag ammar och hoppas och ber till gud att det här försvinner av sig självt när jag slutar och hormonerna är normala. För det här mår jag riktigt, riktigt dåligt utav.
Ni som är i samma sits och har samma behov att prata av sig, håll mig sällskap här...