Sambo tjänar dubbelt så mycket och vill därför ha dubbelt så mycket som mig att leva för...

När jag läser din trådstart så tycker jag att det är rimligt att han har mer om han tjänar mer, men då att han kanske ska betala mer också. Men sedan när du skriver att du betalar allt det gemensamma så känns det inte alls rätt. 

Ett sätt att fördela det skulle ju kunna vara att ni betalar 50% var av det ni tjänar till det gemensamma. Då betalar han 16 500 och du betalar 9 000 + barnbidrag 1 000 kr. Då får ni 6 500 varje månad till gemensamt sparande och saker till dottern. Du har 9 000 kvar till eget sparande, inköp och nöjen och han har 16 500 kvar till eget sparande och egna nöjen. 

Jag och min sambo tjänar ungefär lika och vi har att vi betalar in 12 000 var till ett gemensamt konto för räkningar och gemensamt sparande. Sedan köper han den mesta maten och jag det mesta till barnen så det blir ganska jämt fördelat och sedan så har vi ungefär lika mycket över till egna räkningar, sparande och nöje. 

Ibland så har någon tjänat mindre (föräldraledighet, arbetslöshet) och då har den andra betalat lite mer. Oftast är det jag som betalat mer.

Min sambo och jag har likvärdiga utbildningar och har läst lika länge med de ekonomiska umbäranden som det innebär. Det gör att jag skulle vara helt ok med att långsiktigt stå för en större del av hushållets kostnader om jag tjänade mer (vi har båda breda utbildningar där det kan skilja 20 000 i lön beroende på var man hamnar).

Om han däremot inte hade utbildat sig så hade jag varit betydligt mindre villig att dela med mig av de pengar jag tjänar tack vare att jag under många år levt som en fattig student för att säkra min framtid.

 

Tror inte att varken jag eller sambon skulle tycka det kändes riktigt bra med helt gemensam ekonomi eftersom att vi då skulle störa oss på att den andra slösade på onödiga saker. Hittills så har vi gjort så att vi betalat 12 000 var (+ barnbidraget) till gemensamt konto för räkningar och sparande och resten har varit eget. Men då har vi tjänat ganska lika, ibland han några tusenlappar mer och ibland jag några tusenlappar mer. Sedan så har han betalat den mesta maten och jag den mesta bensinen och allt till barnen (utom blöjor för de handlas med maten). Nu vid drastiskt minskad inkomst pga föräldraledighet så kommer vi att köra mer gemensamt. Den som arbetar för över hela sin inkomst till det gemensamma och den som är hemma för över 50% av föräldrapenningen till den andra. Det ska räcka till mat, egna kläder och egna nöjen. Saker till barnen, huset och bensin tar vi från det gemensamma. Tror att vi kommer göra så att när föräldraledigheten är slut så för vi över 50% av lönen till det gemensamma och behåller 50% för oss själva.

Det håller jag verkligen inte med om. Jag har haft låglöneyrken som bartender, hästskötare, jobbat i snabbmatsrestaurang och som städare. Nu jobbar jag som IT-konsult och har ungefär dubbelt så hög lön och även om jag nu inte fysiskt springer runt och stressar eller har tungt fysiskt arbete som att stå och mocka boxar så kräver det här arbetet mycket mer av mig. Det är inte alls säkert att jag kan gå hem när jag planerat utan i sista stund inser jag att jag blir kvar några timmar till. Eller så är jag tvungen att logga in på datorn efter middagen och fortsätta arbeta. Väldigt svårt att koppla bort arbetet på kvällen utan det finns alltid några små knivigheter som bearbetas av hjärnan under den lediga tiden.

När jag kommer till jobbet på morgonen kan jag ha inplanerat att jag ska jobba med några projekt men under dagens gång så ringer flera kunder med akuta problem som måste lösas omedelbart och jag sitter sedan inloggad hos flera kunder samtidigt för att så fort det blir en paus hos en kund (att datorn laddar i kanske 20 sekunder) så hoppar jag till nästa kund och arbetar med den för att inte slösa med tiden genom att bara sitta och vänta. Vid lunchtid springer jag ner till grillen utanför och köper en korv med bröd som jag äter upp på vägen tillbaka till datorn. Hinner klart med de akuta problemen och åker för att hämta barnen på dagis och när jag sedan städar undan efter middagen så försöker jag sortera in i mitt huvud allt jag inte hunnit med att göra som det var meningen att jag skulle göra och undrar när jag ska få tid för det. Inser att eftersom att jag ska resa till en annan del av landet för att arbeta dagen efter så kan jag förhoppningsvis få en del undanstökat på hotellet nästa kväll. Dagen efter går jag upp kl 4 för att hinna med tåg så att jag kan vara hos kunden till kl 9. Är hos kunden och arbetar 9-17 första dagen på hotellet sitter jag sedan och jobbar till kl 22 då jag blir trött och lägger mig för att sova, nästa dag jobbar jag hos kunden 8-17 och kommer sedan hem vid 21-22 och min dotter ligger och sover så jag fick inte träffa henne alls. 

För att få det här jobbet så har jag dessutom levt knapert som student i 5 års tid. Jag har inte tagit några lån utan jobbat extra (och fått bidrag från mina föräldrar på ca 25 000 om året). Mycket av mitt extrajobb har varit ideellt så inkomstmässigt har jag precis som många andra studenter levt under existensminimum under dessa 5 år. 

Det här är ungefär så mycket som jag är beredd att satsa på mitt arbete. Mina syskon tjänar betydligt mycket mer än vad jag gör och de kommer alltid att göra det eftersom att jag inte är beredd att satsa lika mycket som de gör. De har varit seriösare i skolan ända från första klass, läst svårare program och satsat mer tid och engagemang i arbetslivet än vad jag är beredd att göra.