Jag tror att min make har narcissistiska drag men jag är inte helt 100 på det. Jag har läst rätt så mkt om det men skulle vilja höra lite exempel från vardagen så att säga.
Jag och min make ( snart exmake ) har en bebis på 7 månader.
Vi har gemensam vårdnad. T ex om han inte dyker upp nån gång när han sagt att han ska göra det så skyller han det på mig. Han skulle komma en onsdag efter jobb, mitt på dagen messade jag honom och frågade om han skulle verkligen komma och vara med bebisen som han sagt. Han svarade inte och han dök inte upp. Sent på kvällen hörde han av sig och sade att han inte kommit för att jag tjatade på honom ( OBS jag messade en gång) och att det är mitt fel.
Samma kväll visade sig att han var iväg och körde hoj, det var ju mot roligare för honom än att komma umgås med sin son.
Hela vårt äktenskap har varit sådan att allt var på hans villkor och vad han tyckte var skoj eller inte. När något gick snett, oavsett vad så var det mitt fel även om jag hade ingen koppling till det alls. Gick det dåligt på jobb var det mitt fel... Det var aldrig hans fel!
Mer om hans drag: har bara 2 st vänner som han är mer med än med sin familj, det är bara hans behov som gäller, kan inte sätta sig i nån annans situation. Noll empati och det går inte att diskutera med honom om ngt alls, his way or the high way. Aldrig höra av sig när han ska komma hem sent. Aldrig ta gemensamma beslut, utan det är han som bestämmer allt. Hemsk typ! Men i början av vårt förhållande var han charmig underbar helt enkelt bäst. För att sedan sakta men säkert förvandlas till någon jag inte kände igen mer.
Mkt ej mot*
Vad jag har läst om det så är det väldigt svårt om inte omöjligt att få en sådan person att förstå, förändras eller sätta dit. Väldigt duktiga på att manipulera och som sagt inser inte sina fel då allt de gör är rätt. De är helt inkapabla att inse sina fel och då kan inte förändring ske.
Jag har separerat nyligen och jag är hård mot honom, jag orkar inte mer förklara och förklara på olika nivåer utan att nå fram till honom. Så jag kör med samma stil som han. Ibland försöker jag få honom att inse konsekvenserna utav hans agerande. Ibland "når" jag honom men han glömmer det fort.
Man får vara tuff och inte låta sig bli manipulerad. Man får skydda barnen så gott det går. Jag har gjort det klart och tydligt att om han fortsätter med sitt beteende att inte dyka upp och träffa barnet när han sagt att han ska, eller åtminstone höra av sig så kommer jag göra allt och lite till att få ensam vårdnad. I mitt fall hade det kanske tom gått igenom då jag har mycket " på honom" så att säga.
Jag vill inte behöva se min son gråtandes och besviken för att pappa ännu en gång inte dykt upp. 
Just det, pappan är iväg på semester. Han har varit borta i 5 dagar, inte en enda gång har han skickat ett meddelande för att fråga hur det är med vår son. Han är iväg och har kul, varför bry sig liksom.
Förstår inte det alls. :-/
Vi har varit tillsammans i tre år och gifta i ett år. Han bröt ner mig totalt, jag hade inga vänner kvar, gjorde så jag blev av med mitt självförtroende. Trodde inte jag var värd ngt bättre,att jag förtjänade inte bättre. När barnet kom började jag sakta inse att jag mådde verkligen dåligt och att det bästa för mig och mitt barn var att sätta ner foten. Jag försökte med allt för att han skulle inse sina fel och ändra sig,men det gick inte. Jag tom tog upp narcissism. Han asgarvade åt det!
Det slutade med att han istället ville separera och jag gjorde inte motstånd. Jag vill helt enkelt inte ha honom som han är idag. Men det konstiga är att han ville separera.. Anledning? Jag gnäller för mkt. Sorgligt om inte komiskt!
Jag älskar honom fortfarande ( vilket är sjukt ) men jag har insett att jag har det mkt bättre utan honom.
För mig funkar det att köra hårt med honom, jag ger inte honom en enda lilla chans att han ska komma med ngt. Jag säger att det ska vara så här och du har ingenting att säga till om. Sedan lägger jag på luren. Vill inte ge honom chans att manipulera mig igen. Det slutar med att han surar och jag totalt ignorerar honom sen efter nån dag börjar han gilla läget. Han vill verkligen stänga ut mig totalt men det kan han inte pga sonen. Han är inte kapabel till att ta hand om honom själv så han behöver mig, om du förstår vad jag menar.
Hursomhelst...
Jag har återfått mitt självförtroende som jag hade i början av vårt förhållande, jag är kaxig mot honom och kall. Blir jag bara lite snällare så kommer han köra över mig igen.
Han behöver mig nu för att kunna träffa sonen och jag "utnyttjar" det. Jag vill att de två ska ha bra kontakt men han får inte skada vårt barn som han skadat mig. Aldrig!
Samla på dig all bevis, spara alla sms, gör anteckningar, ja dokumentera allt dumt som han håller på med. Ha det sen som bevis om det skulle uppstå en tvist när barnet fyller 1.
Kanske inte så jättemkt att gå på men bättre än att ha inget.
Är han delaktig som pappa? Det har inte mitt x varit. Han har bytt blöja en gång och det var på BB! Sonen är 7 mån nu och vi flyttade ut för drygt 2 v sen.
Blivande mamma74: Inga problem alls. Hur har du tänkt då? 
Vi kan stötta varandra :)