Att ha barn med en narcissist

Blivande mamma 74 skrev 2012-08-04 23:26:53 följande:

Jag har ett barn med honom på 1,5 månad. Han har fått vara med från början av barnets födelse fast det var han som plötsligt ville separera i början av graviditeten och hörde inte av sig under hela graviditeten förän ett par veckor innan förlossningen. Han är stark fixerad på sig själv och sina behov. Säger fina saker och fina ord; att han vill göra allt för barnet och ställer upp dag och natt men sen gör han inte det när man behöver hans hjälp mest. Han har bara en krets "vänner" runtomkring sig som håller med honom i vad han säger och gör och alla andra som tycker annat slänger han ut sitt liv. Han måste ha en god image till varje pris och då kan han trampa på de som står i vägen för det. Han saknar empati och det är så svårt att "möta" honom i konversationer. Vad är dina erfarenheter?

Det var länge sedan du startade den här tråden, men jag undrar ändå om du är kvar på FL och kan dela med dig av dina fortsatta erfarenheter? Hur har det gått? Vad är dina tips till oss som ännu är i början av samarbetet med en narcissist? Hur hanterar man en narcissistisk pappa för att skydda sig själv och barnet men utan att hindra möjligheterna till deras relation?

Eftersom pappan till mitt barn anser sig vara ofelbar och saknar empati kommer öppen kommunikation och ärliga förklaringar aldrig att fungera. Men han anklagar mig för att utestänga honom oavsett vad jag gör och hotar med domstol för att få delad vårdnad, så jag måste ändå hantera honom varsamt.

Vildros81

Äldre 9 Aug 22:49

#30

anemon1 skrev 2018-07-27 19:49:49 följande:

Jag skulle vara mycket försiktig med att kräva ensam vårdnad. De ger sig bokstavligt talat aldrig, möjligtvis om det gäller något som kan vara till dras egen fördel. Var artig, rak, tydlig och akta dig för att kritisera. Försök att följa deras vilja men med list, så att du får ut så mycket som möjligt av det som är väsentligt för dig och barnen. Tyvärr är min erfarenhet att bråk och krav mot dem bara endast förvärrar för en själv och barnen. De fungerar inte som man förväntar sig, det vet du redan. Just nu är vi i en "ljus" period. Han har ny flickvän och då läcker hans "guld och gröna skogar" över på omgivningen. Trevlig stämning till alla (så länge det nu varar...)

Tack för dina råd!

Mitt ex har ett jobb som han älskar och som

innebär att jag ändå kommer få dra det tunga lasset. Så han förstår nog att han inte har solklara chanser på gemensam vårdnad pga hur svårt vi har att samarbeta och att han inte har möjlighet att vara tillgänglig för gemensamma beslut. Men visst har du rätt. Det är klokt att inte utmana ödet. Och minsta försök att kritisera, försöka få honom att förstå, kräva att han tar ansvar går alltid käpprätt åt skogen. Men det är så sjukt frustrerande ibland! Det är som att kommunicera med ett barn som bara ser sina egna behov och är helt blind för omvärlden, samtidigt som han är oroligt manipulativ och kan ljuga om vad som helst för att vinna fördelar. Så jag vet aldrig var jag har honom... Hur ska man orka med det här?

En del av mig längtar tills han träffar en ny som gör honom lycklig, precis som du beskriver. Men samtidigt är jag orolig för att vårt barn kommer växa upp och se en narcissistisk relation som förebild för hur ett förhållande ska vara.

Vildros81

Äldre 9 Aug 22:50

#31

Jessicadew skrev 2018-08-09 22:27:25 följande:

Skriv till mig på Jessicalundb@hotmail om du vill ha kontakt! Är som jag sa i precis samma situation..

Det låter super! Jag har skickat pm! :)

Vildros81

Äldre 10 Aug 22:15

#37

anemon1 skrev 2018-08-10 19:58:14 följande:

Det är fruktansvärt jobbigt, jag tror man aldrig blir av med "narcissistpartnerbeteendet" även när man lämnat. Man är om sig och kring sig, spröt som är dubbelt så långa som andras, alltid beredd och alltid en klurig lösning för hur man ska komma undan så smidigt som möjligt utan att man själv eller nära tar allt för mycket skada av dem.

Jag lämnade för 7 år sedan och jag är fortfarande hårt "märkt", men framför allt har jag lärt mig massor på vägen bort, om hur man hanterar dem och håller situationen så bra man kan.

Medhårs, spela deras spel. Aldrig för mycket information. Sakligt. Ha alltid en plan B. Bra nyckelord.

Jag håller med dig om att man på något sätt tycks fastna i ett partnerbeteende.

Även om jag på ett logiskt plan förstår att hans narcissistiska drag är en personlighetsstörning och att han därför måste behandlas annorlunda, så kan jag inte på ett känslomässigt plan släppa mina förhoppningar om att han ska förstå, att det ska gå att nå fram till honom, att det fortfarande finns ett vi kvar någonstans att bygga vårt samarbete på. Men då blir ju konsekvensen istället att jag hela tiden blir sårad eftersom han är omöjlig att kommunicera med, inte kan ta ansvar, saknar empati och respekt för andra människor och är helt blind för något annat än sina egna behov, osv. Det är bara så otroligt svårt att acceptera att en person faktiskt är sån, att han inte bara håller upp en stolt fasad utan att han faktiskt inte förstår bättre.

Men du har helt rätt i att rätt taktik är att spela med i deras spel, att klappa dem medhårs, men alltid ha ögon i nacken och vara förberedd med en Plan B. Jag hoppas verkligen att jag kan lägga mina känslor åt sidan och köra det spelet, för både min och vårt barns skull.

Vildros81

Äldre 11 Aug 09:49

#39

anemon1 skrev 2018-08-11 09:20:16 följande:

Jag känner igen mig så precis i det du beskriver. Jag minns hur jag vred ur det allra sista krafterna i mig i mina försök att hjälpa honom när han var i en depressiv period. Det var som att det bara inte gick att släppa honom hur illa han än betedde sig, typ det du nämner ovan men även år av otrohet.

Narcissister tycker sig ha rätt till det och tar gärna till det när de anser att partnern inte är tillräckligt boostande och bekräftande (svårt att klara det 100% när man är utsatt för denna misshandel, eller hur?), eller uppfyller deras fantasier om den perfekta partnern.

Du måste vara rädd om dig själv eftersom narcissisten inte är det. Han får näring av just detta empatiska beteende och är inte intresserad av att lösa något eller av någon annans åsikter och känslor. Det är oerhört svårt att ta sig loss, eftersom du blivit medberoende. Du måste först förstå vad du är utsatt för (på riktigt, inom dig) och att det är en lång process att bli dig själv igen. Vi pratar år.

Det är samma mönster som drabbar en som lever med en gravt alkoholiserad partner, man har med tiden lärt sig att hantera att vara just där vid hans/hennes sida, och är alltför psykiskt tiltuftsad för gå. Man blir så medberoende att man inte förstår vad normalt är.

Du beskriver det på ett otroligt bra sätt. Exakt så är det verkligen!

Jag tror att det kan vara svårt för andra som inte varit med en narcissist att förstå problematiken. De ser bara någon som är sviken och letar fel hos sitt ex. Men narcissistiska drag hos pappan till ens barn är något fruktansvärt att behöva anpassa sig till och hantera. Att alltid vara vaksam och beredd på att vad som helst kan hända, aldrig kunna slappna av eller ens vara sig själv.

Du sätter verkligen fingret på problematiken. Tack för dina stöttande ord!

Vildros81

Äldre 11 Aug 19:53

#43

heinz skrev 2018-08-11 17:06:16 följande:

En fråga till alla er kvinnor som anser sig vara tillsammans med en narcissist. Hur kommer det sig att ni blev tillsammans med den här narcissismen och dessutom skaffade barn? Och varför lämnar ni inte narcissisten?

Min enda förklaring är att jag inte såg skogen för alla träd. Jag såg bristerna hos honom, men alla har ju brister, eller hur? Jag såg däremot inte mönstret i hans beteende förrän det var för sent att göra abort... Då tog det slut mellan oss. Och nu i efterhand, ju mer distans man får, desto mer uppenbart blir de narcissistiska dragen.

Jag blev tillsammans med honom för att jag tyckte om honom, för att han var annorlunda, för att vi hade ett häftigt sexliv, för att jag blev kär. Till en början tyckte jag att det var konstigt att han inte tyckte att han hade några svagheter, inga dåliga egenskaper, ingenting som kunde bli bättre. Han såg sig själv som ofelbar. Antar att jag trodde att det bara var en tuff fasad, att han skulle visa mig sina sårbara sidor med tiden. Därefter insåg jag att han verkade sakna empati och medkänsla. Han kunde liksom inte sätta sig in i andras situation, rå om andra eller förstå hur hans beteende påverkade andra. Han verkade inte ens bry sig om andra utan såg bara sina egna behov och krävde alltid att de skulle tillfredsställas, men tyckte att alla andra skulle ta ansvar för sig själva. Antar att jag skyllde det på en känslokall uppväxt och trodde att det skulle förändras gentemot mig i takt med att vår relation blev mer seriös. Jag tyckte också att han var konstig i sociala sammanhang. Han hade många vänner, men verkade inte ha några djupa relationer. När vi umgicks med hans vänner hade de knappt ens dialoger utan istället skulle han alltid vara i centrum genom att bete sig som en clown, berätta utdragna historier, vara högljudd, osv. Antar att jag skyllde det beteendet på att vi var olika eller att det är så manliga relationer kan se ut eller att alkohol var inblandat. Senare reagerade jag på sättet han hanterade konflikter. Hur han aldrig kunde ta ansvar för något utan alltid skyllde ifrån sig, aldrig kunde kommunicera kring tankar och känslor eller komma fram till en gemensam lösning. Istället krävde han att jag skulle be om ursäkt och lova bättring. Antar att hans taktik fungerade där för jag trodde faktiskt att alla fel låg hos mig och att våra problem skulle försvinna om jag bara anpassad mig till honom.

Det är lätt att vara efterklok.

Vildros81

Äldre 13 Aug 22:03

#50

alexias mamma skrev 2018-08-13 21:27:08 följande:

Svårt att kategorisera tror jag, tror dom flesta kan falla för en sån. I mitt fall så var jag rätt ung när vi träffades. Sen har jag alltid varit väldigt mån om att bli omtyckt, snäll (nästan för snäll), naiv, letade vid tidpunkten efter trygghet och någon att skaffa familj med.

Jag håller med om det här. Det är svårt att generalisera vilka som blir offer för narcissister, men ofta är det nog personer som söker trygghet. Narcissister är ju beroende av att få bekräftelse, så personer som är känsliga och omhändertagande och sårbara faller lättare offer för en narcissist än personer som är mindre känsliga eller mer egocentriska och svårare att liksom krypa under skinnet på.

Jag är uppvuxen under ganska tuffa förhållanden och har alltid haft en fallenhet för att vilja ta hand om andra, ta mig an andras problem, osv. Men i övrigt mådde väldigt bra när jag träffade min fd pojkvän. På vår första dejt insåg jag direkt att han inte var rätt för mig. Så jag var aldrig inställd på att vi skulle bli tillsammans, men jag tänkte ändå att vi kunde ha lite kul, en kort sommarromans utan känslor. Sen började ändå känslorna utvecklas och ganska snabbt drabbades han av en del motgångar som gjorde att jag fick se en annan sida hos honom och sen blev jag fast... Oavsett hur hemskt han betedde sig efter det, hur hemskt vår relation fick mig att må, så var jag förlorad i honom.

Vildros81

Äldre 16 Aug 00:23

#55

anemon1 skrev 2018-08-14 17:30:04 följande:

Ja, det är det som är så konstigt, att man förlorar sig i dem, jag tror det har att göra med vårt belöningssystem i hjärnan. Den berömda "enarmade banditen", pengarna har en gång klirrat ut ur den och fått oss att känna oss rika, så då måste det vara möjligt att det händer igen (att han blir så där fantastisk som han var de första året eller åren. Man finner en logik och mening i att vänta ut deras dåliga sidor (när man bara satsar och inget vinner), och hitta ursäkter för deras beteende. Är inte alla beroendebeteenden likadana?

Jag har aldrig hört den liknelsen förut eller förstått resonemanget kring medberoende. Men du har helt rätt. Det är verkligen exakt så.

Det är som man har hört talas om hur narkotikaberoende alltid jagar känslan av det där fenomenala ruset från den första fixen och till slut gör allt för att känna något rus alls. På precis samma sätt är det att ha ett förhållande med en narcissist. Man står ut med så mycket, bortförklarar beteenden och slår knut på sig själv bara för att få uppleva den där magiska känslan av vi. Till slut gör man samma uppoffringar bara för att uppleva något vi alls. Eller så var åtminstone vår relation.

Det är galet vad blind man blir för sin egen situation med en narcissist. Så visst är det en härlig känsla när man äntligen landar i insikten om att människan är en narcissist och man kan klippa det känslomässiga bandet till honom? När hans ord och beteende äntligen förlorar sin makt och man kan distansera sig från honom? När man äntligen blir fri.

Att ha barn med en narcissist

INNEHÅLL