Mitt barn stör grannarna??

Det går utför för denna värld om utvecklingen ska fortgå i samma riktning. Det är säkert generationsskifte, men jag förstår inte hur så många av de nuvarande småbarnsföräldrarna som tycker att det är en rättighet att ta sån plats. I hemmet, i butiken, hos vännerna, på bussen, på jobbet, på träningen. Givetvis med allehanda ursäkter till varför det ska vara så..
Det är inte bara ett tillstånd i livscykeln, utan handlar även minst lika mycket om attityd och förhållande till övriga samhället. Hänsyn till omgivningen är nyckelordet!

Jag tycker särskilt synd om dessa grannar som drabbas eftersom det rör sig om en bostadsrätt. Är det dessutom i en storstad där de kanske belånat sig och betalat miljonbelopp för att bo just där, så visste de förmodligen inte att de skulle få en sån där typisk familj under sig som vill skjuta över problemet på andra istället för att verkligen ta tag i det själva. Jag har själv drabbats av livliga grannar som flyttade in i lägenheten under mig ett par månader efter att vi flyttat in.  Den tysta tanten under byttes ut mot ett par i 20-års åldern, kort därpå skaffade barn för att endast ett par månader senare komma på att det visst var jobbigare än att äga bil eller hund.. tidigt på morgonen kunde man vakna av att barnskrik följt av ett vrål från antingen honom eller henne om att det var dennes tur att ta hand om ungen. Två ungar hann det bli, och ett tredje på väg, innan det tack och lov blev för trångbott för dem och de flyttade iväg. Inte någon gång hade de en tanke på att de störde sina grannar, det var ett annat par som också stördes av denna barnfamilj som inte någon gång brytt sig om att fråga sina grannar om de störde nåt. Det är inte min sak att behöva tala om självklarheter för en granne som borde veta bättre - att man ser till att hålla tyst på kvällar och mornar. En självklarhet som varje bildad ansvarstagande vuxen människa borde inse, men detta är väl frukten av "den fria uppfostran" de själva växt upp med under 80- och 90-talet?
Hänsyn till andra har åtminstone i vårat fall varit essensen i den uppfostran vi ger, och ingen bekvämlighet har hindrat en i att göra det som krävs för att visa respekt till omgivningen.

Att ha jobbat med pedagogik i flera år säger väl ingenting? Det finns de s k IT-teknikerna som jobbat i branschen i tiotals år och själva tror sig kunna så mycket (men alla utom chefen vet motsatsen), veganer som steker hamburgare, poliser som åker dit för fortkörning, butikspersonal som snattar osv..

Visa hänsyn till omgivningen så blir allt mycket bättre och erat barn kommer garanterat inte att bli en sämre människa för det. Det innebär tex att inte låta barnet skrika fritt och gnälla i affären, utan då tar ena föräldern ut barnet från butiken. Har man ett barn som har sönder saker i en butik eller hos sina vänner så ursäktar man sig för det första och erbjuder sig att ersätta för åsamkade skador.  Att komma försent till tillställningar pga barn är inte heller ok, man får helt enkelt anpassa sig och göra sig redo en halvtimma tidigare än innan man skaffade barn - knappast omgivningens fel och inget de ska behöva belastas med.

Ja, självklart har barnet all rätt att leva i sitt egna hem, likväl som att grannar har all rätt att leva och verka i sina hem. Det är ju knappast barnets fel att han bor där (eller knappast barnets val till att kommit tilli världen för den delen heller) , utan eran handling som försatt barnet i denna situation och därmed eran plikt att göra sitt yttersta för att tillgodose allas eventella behov och då främst barnets.Är du helt säker på att barnet i alla lägen helst av allt skulle vara i sitt egna hem, om barnets behov sattes i första rummet?

Har barnet behov av att leva ut så finns naturen tillhanda, är vädret inte tillåtande så finns andra aktiviteter. Exempelvis är jag uppvuxen med att som bebis vaggas till sömns ute på grusvägar när jag förde liv, senare vid ett par års ålder så var det aktiviteter som att vistas ute i naturen, badhuset, picknick. Grusvägar har jag inte fört med mig vidare som arv, men istället en morgonjogging med barnet i springvagnen. Att ta sig tid för barnet och vara utomhus känns för mig väldigt naturligt, även om jag kanske hellre skulle spendera en lördag i soffan framför en god film. Med barn får man åsidosätta sina egna behov och sätta barnets behov i första hand.

Det vore intressant att veta lite mer om alla de här småbarnsföräldrarna som står på sig beträffande sina rättigheter gentemot rådande stadgar osv, för vems skull de egentligen står på sig och hävdar alla dessa rättigheter och besitter en nedlåtande syn över sina grannars önskan till lugn och ro på sin fritid.
Att ni en gång skaffade barn gjorde ni enbart för egoism (ja, det var ren och skär egoism i vårat fall) och kom inte och säg något annat, men gällande en sådan sak som att propsa för sina rättigheter huruvida man ska respektera grannarna eller ej genom att ta sig ut - är det ett aktivt beslut för era barns skull, bara för att ni absolut vet att de inte har några behov av att vara utomhus där de kan få utlopp sina behov och tömma energidepåerna, eller gör ni det för att ni själva inte tycker att barnens behov egentligen inte rör er utan är barnets bekymmer att de inte besitter mer auktoritet, eller tror ni bara att de inte har några andra behov än de ni själva kan förutse?

Det är svårt att bedöma om ditt utfall beror på att du är överintellektuell och ser steget längre eller om det bara var totalt ogenomtänkt.

Om man nu hittade ett barnfritt flerbostadshus, betalade insatsen, flyttade in, bara för att ett par månader senare få ett par nya grannar nedanför som skaffar barn. Vari ligger ditt resonemang, att de som skaffar barn borde vetat att detta är ett sk "barnfritt lägenhetshus" och att de inte har i huset att göra?

I mitt fall hoppas jag verkligen inte att vi stört våra grannar i det tidigare barnfria huset då vi faktiskt i största möjliga mån försökt visa hänsyn till våra grannar. Synd bara att vi under perioder haft grannar som inte kunnat tänka så långt.

Jag störs verkligen inte av lekande barn, varesig eget eller andras barn - men man leker med måtta och anpassar lekar efter miljön man vistas i. Sunt förnuft helt enkelt.

Vad är det egentligen för fel på er som inte kan visa hänsyn till grannarna? Vad är det som så patetiskt måste tas ut på grannarna? en stor dos bekvämlighet (läs lathet) och förmodligen även ett par trivselkilon, ånger över att ha skaffat barn, vantrivsel över den egna livssituationen, avsaknad av uppfostran från era egna föräldrar, allmän brist på empati och respekt för omgivning, kommunistisk (vänstervriden) syn på samhället?

Jag håller med dig punkt och pricka. Barn får såklart leka livligt, men när och var det är lämpligt

Nu förstår jag väl att det är olika tidsramar på eran son och de barn du jobbar med, men:

"Jag har jobbat med barn i 12 år (förskola/förskolelärare)
Jag har lite erfarenhet av hur man är pedagogisk..."

i botten har väl barn ändå samma grundbeteende så det måste vara riktigt jobbigt för dig på din arbetsplats att försöka ta kommando över barnen, eller får de härja helt fritt utom kontroll där?

Även om de under uttryckligen inte säger att ni stör så kan de ju faktiskt tycka det ändå, på samma sätt som svensson i allmänhet svarar "ja" på frågan om det smakar bra på restaurangen även om det faktiskt smakar skit, knyter näven i fickan och aldrig någonsin mer går till restaurangen ifråga. Orsakerna kan vara flera så som konflikträdsla/ovilja att stöta sig med andra, stolthet, respekt, välvilja (tror de själva), tycker att den andre parten borde veta bättre utan en dum fråga, osv.
Jag tillhör kategorin i att den andre parten bör veta bättre själv utan att komma med dumma frågor. Grannarna under kanske också är av den kategorin att om nån, trots uppenbart störande på olämpliga tidpunkter, frågar om man stör  - ja då har man kanske inte alla hästarna hemma (eller så är de gravt hörselskadade / riktigt djupsovande).
Skulle jag dock vara i den sitsen efter en hård beredskapsnatt med knapp/ingen sömn att man hade en mjäkig granne under sig med total avsaknad av respekt att inte ens flytta sig till andra änden av sin lägenhet eller slita med sig unden ut på promenad när klockan är så tidigt på morgonen, ja då hade jag nog inte höllt klaffen även om de varit exceptionellt trevliga i övrigt.
Om det är mer regel än undantag att ungen för liv på morgonen, se då till att ha matsäcken förbered i kylen så att det är enkelt att ta sig ut. Det är trots allt inte dina grannars fel att du inte kan tygla ditt barn och det är inte ett normaltillstånd att inte kunna kontrollera sitt barn då många verkar ha klarat av den biten. Färre sötsaker (läskedryck, saft, bullar, godis, m.m)  i vardagen kanske kan hjälpa?

Jag har inte heller förstått vitsen av alla dessa låtande leksaker. Knallpulverpistoler i all ära när det begav sig, men de lektes ju aldrig med inomhus utan av nån konstig anledning lyckades föräldrar på den tiden förklara för barnen att såna leksaker är endast för utomhuslek.
Det finns ju vissa kategorier av föräldrar som tycker att barn ska få leva ut och skrika av sig, oavsett situation och plats. Exempelvis i affären där det är helt okay att skrika till varandra trots att man befinner sig någon/några hyllrader från varandra, eller att man har andra kunder mellan sig.
Eller för att inte tala om såna i affären som låter ungen skrika "mamma! mammaaaa! maaaaammaaaa" tusen gånger för att sen låta ungen gallskrika när det blev ett nej till svar på tjatet om att få en godispåse. Att sen andra kunder berörs, ja det tänker man förstås inte alls på.
Jag tror att det kan handla om nåt slags bekräftelsebehov, en slags rädsla för att bli totalt förbisedd av grannarna så man bara måste försöka visa omgivningen att man finns till.

Såg inte detta, men att din son är ledsen behöver väl nödvändigtvis inte vara likställt med att skrika sönder grannarnas sömn? Istället för att enbart trösta och lugna hade du kunnat prova att aktivera och få på andra tankar, flytta till en del av lägenheten där man inte stör alternativt locka med ungen ut på en spännande morgontur