Är detta "normalt" för en fyråring?

Vi måste förbereda henne för minsa greje som vi ska göra. Även sådan saker som händer varje vecka. Hon rider alltid på måndagar men man måste ändå sätta upp det på ett schema och förklara flera gånger vem som ska med och så.
Känns konstigt att hon får utbrott för att jag som är hennes mamma kommer till ett ställe som hon inte trodde att jag skulle vara på.

Jag kommer nog gå vidare, men kanske inte just nu. Vi ska ha ett möte till med denna psykologen och hennes dagis. Där vi ska diskutera hur vi ska jobba i framtiden. Det är det som känns så konstigt också. Först säger psykologen att hon är som vilken fyra åring som helst och sedan ska det bli ett möte där det ska diskuteras hur vi ska jobba med henne för att hon inte ska behöva komma ifrån sina rutiner. Man känner sig kluven.

Hoppas alla förstår att jag absolut inte vill att hon ska ha en diagnos men det känns inte som att hon som gjorde utredningen var helt med i hur det fungerar i dagens samhälle.      

Hon är en jätte social tjej som inte är blyg alls utan pratar med allt och alla. Lite väl mycket kanske =) Men när vi var på teatern så var det panik i blicken på henne och det hjälpte inte att sitta i mitt knä. Vi var tvungna att gå ut.

Man går från dagis upp till förskoleklass när man fyller 6 år. Det är då jag ville ha klart och veta hur vi ska hjälpa henne på bästa sätt. Det tar ca 1/2-1 år med köer för att få en utredning här där vi bor. Därför tyckte jag att det var dags att ta tag i det nu.
Jag själv har en diagnos som jag har lärt mig att leva med. Jag vet hur svårt det är när man inte få rätt hjälp från början. Det är därför jag slåss för mitt barn.

Jag har nu på fm mailat en annan pyskolog och han skrev att jag ska ringa honom senare för att diskutera mer men han tycker absolut inte att det är ett normalt beteende från en fyra åring att få utbrott bara för att hennes mamma kommer med hennes ridkläder.
Bättre att hon får hjälp nu och vi vet hur vi ska hantera alla situationer som dyker upp och hon känner att vi verkligen hjälper henne än att skita i det och ta tag i det om några år. då det kanske har blivit värre och blir svåara att hantera    

Vi fick ju skapa rutinerna för att hon inte klarade av att vara felxibel. Vi har alltid varit fexibla innan. Ringt vänner och hittat på saker bara så där. Så är hon uppväxt. Jag är väldigt impulsiv av mig och hittar ofta på saker. När hon började få sina utbrott så fick vi rådet att använda oss av så mycket rutiner som möjligt och det är det som ändå har gjort att hon har lugnat sig. Vi har inte 4-5 utbrott om dagen som vi hade förut nu är det mer lugnar och kanske 5 i veckan om det har varit en jobbig vecka för henne.

bonuspappan har funnits längre än 2 år

Som jag skrev tidigare så har jag också gått igenom det när jag var liten.. så jag vet vad du pratar om. jag vet också hur det går för barn där föräldar inte ser problematiken. Jag tänker inte titta tillbaka på tiden och önska att jag hade gjort mer för min dotter. Att jag bara stod där och kvävde min magkänsla. Skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte strå på mig nu för att det ska bli det bästa för min dotter. Hon är mitt allt och jag vill att hon ska få den hjälp hon behöver.

Kollar man tillbaka på tiden och ser lite hur hon har varit sedan hon var bebis så har hon haft en lite udda ögonkontakt men inget som en ny person inte märker dirket, Hon stoppade ej grejer i munnen som bebis utan började vid 3,5 att göra det.Var väldigt lugn som bebis. Lekte aldrig lekar. t.ex. att stapla klossar eller att leka med mina grytor. Hon satt mest och kollade in läget. Hon kan inte sitta still och se på film eller tv. 
Hon har alltid varit en iaktagare( vilket är helt normalt) men varit en social tjej som älskar att umgås och leka med barn tills i våras. På dagis får hon inga utbrott, vilket jag tror beror på att hon inte känner sig helt trygg där än. Hon bytte avdelning i början av hösten. Nu leker hon med andra barn men har bara yttliga kontakter inga bästa vänner. På dagis får man inga utbrott pga av att en dag alltid är sig lik på dagis. Hon är väldigt interligent så hon mins exakt hur saker ska gå till på dagis så där behövs inget dagis för det ser alltid lika ut och hon vet hur. Men kommer en vikarie som hon har träffat förut och inte alls är ny får henne och möter henne i dörren när vi kommer till dagis får hon panik. Kramar sig fast vid mig och vägara släppa mig.