Tråd för oss som snart ska göra abort.

Hej! Jag är i ungefär samma sits. Förra veckan gjorde vi ett test som visade positivt vilket var helt oväntat. Efter mycket om och men har vi kommit fram till att det inte är rätt att skaffa barn riktigt än. Samtidigt som det känns som det vettiga beslutet är det såklart tufft och ledsamt emellanåt.. Vi var hos en barnmorska på samtal igår som lugnade oss med att vi trots allt lever i ett i-land och att vården är väldigt, väldigt bra. Det är sällan något går fel och fertiliteten ska inte påverkas. :) Det som dock stressar mig är att jag har så himla mycket nästa vecka, både tenta och första veckan på nya deltidsjobbet. Samtidigt vill jag ju göra aborten så snabbt som möjligt så att man slipper gå runt och "bära" på det här. Vad säger ni som har gjort det här förut - hur mycket "mensvärk" får man? Bör jag räkna med åtminstone en sjukdag?

Lycka till nu! :)

Jag ska ta min första tablett på måndag och göra resten av den medicinska proceduren på plats på onsdag. Nu har jag vetat om den här graviditeten i snart tre veckor och det känns jobbigt att det har behövt ta så här lång tid (pga en massa viktiga saker som kommit emellan i privatlivet, som gjorde att min barnmorska tyckte att jag skulle vänta med aborten). I början var vi ju inte ens säkra på om vi skulle ta bort eller inte, och sen lutade det ändå mer åt abort, men de senaste dagarna har jag börjat känna mig osäker igen.. Så jobbigt!! Hur ska man veta vad som är rätt? Är mina känslor befogade eller är jag bara velig för att jag vet att jag har tid för att ta bort det?!

TACK! Skönt att höra att det har gått bra för någon, så tack för att du delade med dig. Det lugnade mig! :) Hoppas det fortsätter lugnt för dig.

Ja, i dag bar det av med målet att ta tabletten men det blev inget av det. Blir knäpp! De veliga hit-och-dit-tankarna kom tillbaka för ett par dagar sen och både jag och min partner kände oss för osäkra och upprörda för att kunna ta det definitiva beslutet i dag.. Vi har en ny tid på onsdag och alltså några fler timmar på oss att fundera och bli mer säkra, men det är inte alls lätt. Man kanske inte kan räkna med att det ska kännas helt 100 heller?

Hur som helst frågade hon om jag kunde tänka mig hemabort och det avböjde jag snabbt efter alla historier jag har läst här, haha. Jag vill helt klart vara nära kunniga sköterskor när det händer!

I dag tog jag min första tablett! Jag känner inget ovanligt, förutom att jag känner mig lite upp och ned känslomässigt.

På fredag är det dags för slidpillrena och först i dag på mottagningen fick jag veta att jag eventuellt kommer behöva dela rum med en annan kvinna när det är dags. Det skulle i så fall även innebära att min partner inte får vara med. Det känns inte alls bra, speciellt inte att få veta det så här sent! Sköterskan förklarade att jag gärna fick göra hemma "eftersom de flesta väljer det" men jag vill ju helst känna mig trygg med vård omkring mig i fall att något skulle hända.. Men samtidigt vill jag INTE byta ut det stöd min partner är mot en annan kvinna som jag inte ens känner!? Åh, blir så frustrerad. Kunde de inte förvarnat om det här? Såna här besked vill man inte ha mitt i såna här jobbiga stunder!

Nu är det rätt dött i den här tråden men jag tänkte ändå avsluta min historia ifall att det kan hjälpa någon som läser igenom tråden framöver..

Jag tog alltså min första tablett i onsdags. Märkte inget förutom en magvärk som höll i sig i ca 30 minuter mitt på dagen igår (torsdag). I morse när jag vaknade började jag blöda sparsamt. Vid åtta befann vi oss på kliniken där jag fick smärtstillande och tre vaginaltabletter som drog igång processen. Efter cirka 1-2 timmar började jag blöda mera och det kändes väl som en lite mer intensiv mens. Jag blöder rätt mycket och har lite mer mensvärk än vanligt, men utöver det har det inte varit några problem alls. Även om det såklart inte är behagligt är det inte i närheten av så läskigt eller smärtsamt som jag fasade för att det skulle vara innan. :)

Jag hoppas att det går lika bra för er andra! Och tack till er som har skrivit i tråden, ni har hjälpt mig mycket. 

Oj, vilken vändning! Vad spännande ändå. :) Jag tror inte alls att det är ovanligt att en abort bidrar med en rejäl tankeställare och kanske en väckt längtan efter ett barn.. Så har det blivit i min relation också. Vi har ju i och för sig inga barn innan men "tack vare" aborten har vi ändå fått prata igenom allt sånt här ordentligt och insett att vi nog vill bli föräldrar tidigare än vad vi trott innan. Och det känns såklart lite läskigt men allra mest kul! :) Jag håller verkligen med dig om att inte vilja göra en till abort efter det här. För mig var (är!) det en enorm psykisk prövning och jag vill aldrig utsätta mig för det valet igen. Om både du och din man vill ha ett till barn är det ju fantastiskt! Jag tycker att du ska försöka skita i vad andra ska tycka, för hur bra kommer det egentligen kännas inombords för dig om du visste med dig att andra ska få ha större makt över ditt liv än du själv, särskilt när du vill så mycket? Jag tycker också att du ska låta bli att tänka på vilken tidpunkt i livet som kommer vara bäst för det kommer säkert alltid finnas ekonomiska och jobbaspekter som talar emot om man letar. Däremot kanske det är värt att prata med din man en extra gång om det här så att ni verkligen har samma plan? Då slipper du oroa dig för att "behöva" göra en ny abort.. Jag önskar dig all lycka! Hur har det gått för er andra annars? Har ni sluppit komplikationer efter aborterna?

Ledsen för noll styckesindelning, men min telefon och familjeliv kommer INTE bra överens, haha!

Jag tror inte att det är någon fara! Till mig sa BM att just första mensen efter aborten kunde vara extra jävlig. Att det kommer ut klumpar tror jag inte heller är någon fara, det är nog levrade blodrester från abortsblödningsresterna som passar på att komma ut med mensen. Men om du är orolig skadar det ju aldrig att slå en signal till BM, det kan säkert kännas lugnande om inte annat. :) 

Jag tycker att det går okej. Vissa dagar är jag jätteglad för att jag får vara "bara jag" ett tag till, andra dagar saknar jag det som kunde ha varit.. Hur som helst tänker jag väldigt mycket på aborten, men jag har fått tid hos en psykolog vilket känns bra.

Jag undrar om ni som har gjort abort har upplevt någon skillnad i menscykeln efteråt? Jag tycker att jag har känt av ägglossningen de två senaste månaderna och nu känns det som att jag har haft en ilande, molande känsla i äggstockstrakten ända sen ägglossning. Är det normalt..?