Fröken Frågvis skrev 2013-01-18 12:30:23 följande:
Hej,
jag känner igen mig väldigt mycket i vad ni skriver här i tråden och hoppar gärna in.
Jag har pcos och har en dotter på dryga 3 år som kom till med hjälp av Pergotime. Vi lyckades då på första försöket med enkeldos (dock andra kuren, fick äl redan på första men missade chansen då jag låg däckad i influensa hela äl-perioden). På grund av flera olika faktorer valde vi att vänta tills dottern var två år innan vi satte igång med syskonförsök. Vi insåg redan från början att det var dömt att misslyckas på egen hand så jag kontaktade läkaren nästan direkt. Efter två enkelkurer (1x5) och en 1x7-kur Pergotime hade jag fortfarande inte lyckats få till någon äl, däremot upptäcktes en stor cysta på ena äggstocken och jag lades in för operation. Under operationen upptäcktes det även att båda mina äggledare var blockerade. De lyckades få upp passage i den ena, men efter operationen tyckte läkaren ändå att mina chanser var så små att jag hellre skulle "acceptera att det inte skulle bli några fler barn" och att jag skulle "vara glad för det barn jag har". Var helt förkrossad men lyckades ändå tjata mig till att få testa en sista kur pergo. Ville testa dubbelkur men fick bara 1x7 igen. Vid vul på CD14 hade jag till min stora förvåning en äggblåsa på 20 mm, på rätt sida, och fick en ovitrelle-spruta. Hoppades så otroligt mycket och testade också svagt positivt på BIM -3. Men på dotterns födelsedag kom mensen med besked. Försökte tänka att om nu bara pergo börjat fungera så ska det nog gå vägen ändå...
Efter att fjärde kuren gav äl var läkaren plötsligt lite mer positiv till fortsatt behandling.Jag är nu inne på min femte kur (1x7 fortf) men igår på CD13 hade jag bara en äggblåsa på 13mm och allt ser plötsligt väldigt dystert ut igen. I ett sista desperat försök att få till ägglossning den här månaden började jag igår äta rosenrot. Hoppas, hoppas att det kan trigga den sista biten. Någon annan som har något bra tips?
Vet inte hur jag ska orka. Det känns som att precis alla runtomkring mig bara blir gravida till höger och vänster och jag är så enormt stressad över kampen mot klockan. Dottern är nu tre år och jag och min man är en bit över 30. Har funderat på IVF men läkaren är väldigt negativt inställd till det också. Menar att chanserna att lyckas är små, riskerna stora och att det är svårt att gå tillbaka ett steg om det inte funkar. Dessutom bor vi långt från närmsta klinik vilket gör det ännu lite jobbigare än vad det redan är i sig själv.
Den här kampen för ett andra barn bryter ner mig totalt men sorgen över att inte kunnat ge min dotter ett syskon skulle vara väldigt tung att bära hela livet så jag vet att jag ändå måste ge allt jag har de här åren då vi fortfarande har en teoretisk chans. Jag förstår bara inte varför det ska vara så svårt! Det är väl det här vi är gjorda för, att reproducera oss för artens fortlevnad?
Ursäkta mitt långa inlägg, ville bara berätta min bakgrund när jag är ny i tråden :$
Hej, min spontana reaktion är att ni borde byta läkare, den du beskriver verkar ju inte förstå den psykologiska sidan av problemet så att säga, utan fokuserar enbart på statistiska fakta och verkar ju väldigt skeptisk till att "mirakel" kan hända. Vet inte om ni tycker det känns bra med någon som inte ger falska förhoppningar, men det känns som att man bör vara positivt inställd för att orka och inte gå runt med tankarna på hur osannolikt det är.
Har inte påbörjat utredning, så jag vet inte vad felet med oss är, men personligen är jag väldigt inne på naturmedicin och hälsokost, alltså akupunktur, yoga och aromaterapi tex. Har börjat dricka aloe vera juice då det ska vara bra enligt folk på forumet ;) samt kokosvatten och "superfrukter" i juiceform och torkade. Tar 1 tsk linfröolja/dag, det ska ju vara bra. Vet ej om detta kommer att fungera, men det ger mig en bra känsla, och det är ju ett måste för att orka.
