Någon mer med svårigheter att få till ett syskon?

Hej,

jag känner igen mig väldigt mycket i vad ni skriver här i tråden och hoppar gärna in.
Jag har pcos och har en dotter på dryga 3 år som kom till med hjälp av Pergotime. Vi lyckades då på första försöket med enkeldos (dock andra kuren, fick äl redan på första men missade chansen då jag låg däckad i influensa hela äl-perioden). På grund av flera olika faktorer valde vi att vänta tills dottern var två år innan vi satte igång med syskonförsök. Vi insåg redan från början att det var dömt att misslyckas på egen hand så jag kontaktade läkaren nästan direkt. Efter två enkelkurer (1x5) och en 1x7-kur Pergotime hade jag fortfarande inte lyckats få till någon äl, däremot upptäcktes en stor cysta på ena äggstocken och jag lades in för operation. Under operationen upptäcktes det även att båda mina äggledare var blockerade. De lyckades få upp passage i den ena, men efter operationen tyckte läkaren ändå att mina chanser var så små att jag hellre skulle "acceptera att det inte skulle bli några fler barn" och att jag skulle "vara glad för det barn jag har". Var helt förkrossad men lyckades ändå tjata mig till att få testa en sista kur pergo. Ville testa dubbelkur men fick bara 1x7 igen. Vid vul på CD14 hade jag till min stora förvåning en äggblåsa på 20 mm, på rätt sida, och fick en ovitrelle-spruta. Hoppades så otroligt mycket och testade också svagt positivt på BIM -3. Men på dotterns födelsedag kom mensen med besked. Försökte tänka att om nu bara pergo börjat fungera så ska det nog gå vägen ändå...

Efter att fjärde kuren gav äl var läkaren plötsligt lite mer positiv till fortsatt behandling.Jag är nu inne på min femte kur (1x7 fortf) men igår på CD13 hade jag bara en äggblåsa på 13mm och allt ser plötsligt väldigt dystert ut igen. I ett sista desperat försök att få till ägglossning den här månaden började jag igår äta rosenrot. Hoppas, hoppas att det kan trigga den sista biten. Någon annan som har något bra tips?

Vet inte hur jag ska orka. Det känns som att precis alla runtomkring mig bara blir gravida till höger och vänster och jag är så enormt stressad över kampen mot klockan. Dottern är nu tre år och jag och min man är en bit över 30. Har funderat på IVF men läkaren är väldigt negativt inställd till det också. Menar att chanserna att lyckas är små, riskerna stora och att det är svårt att gå tillbaka ett steg om det inte funkar. Dessutom bor vi långt från närmsta klinik vilket gör det ännu lite jobbigare än vad det redan är i sig själv.

Den här kampen för ett andra barn bryter ner mig totalt men sorgen över att inte kunnat ge min dotter ett syskon skulle vara väldigt tung att bära hela livet så jag vet att jag ändå måste ge allt jag har de här åren då vi fortfarande har en teoretisk chans. Jag förstår bara inte varför det ska vara så svårt! Det är väl det här vi är gjorda för, att reproducera oss för artens fortlevnad?

Ursäkta mitt långa inlägg, ville bara berätta min bakgrund när jag är ny i tråden :$ 

 

Tack för ditt svar. Ja, när hon ville avbryta all behandling efter min operation funderade jag verkligen på att försöka hitta en annan läkare, men eftersom jag bor lite avskilt i en liten landsortshåla har jag inte så många andra kliniker att vända mig till. Har 6 mil enkel väg till min nuvarande läkare, 12 mil till den som ligger näst närmast, men självklart är det värt den extra restiden om det kunde vara till min fördel.

Vad är det för superfrukter du dricker? Aloe vera juice, kokosolja och linfröolja har jag inte hört om tidigare! Berätta gärna mer om hur man ska dosera.   

Fick precis lite äl-flytningar så hoppas hoppas hoppas att äl ändå är på gång om några dagar!  

  

Vilken bra länk! Jag blir väldigt nyfiken på att testa inositol. Mailade italienska tillverkaren av inofolic och man kan tydligen beställa direkt från dem så om det inte tar sig den här gången ska jag absolut testa. Det verkar som om jag faktiskt hade ägglossning i början av veckan trots allt, så nu är jag i den där jobbiga vänta-på-bim-fasen. Blir så frustrerad av att jag inte kan göra ett jota just nu för att förbättra chanserna till ett plus. Däremot sa dottern igår att hon tror att jag har en bebis i min mage. Hon sa samma sak förra cykeln, dagen efter att jag plussat. Dock började jag blöda två dagar senare så misstänker ett tidigt missfall/klinisk graviditet då. Jag hoppas ändå att hennes intuition stämmer och att det går bättre den här gången hon har aldrig sagt något om bebisar i min mage vid några andra tillfällen så vi får väl se...

Ursäkta avsaknaden av radbryten ovan, skriver på mobil.

Dottern hade rätt, jag var gravid igen. Tyvärr ville det inte stanna den här gången heller. Har nu ätit en ny omgång Pergo och ska på VUL imorgon. Men just nu känns det bara helt hopplöst. Jag önskar att jag kunde finna kraft och hopp i att jag blivit gravid två månader i rad, men istället tänker jag bara att har jag blivit gravid två gånger nu så kommer jag aldrig att bli det igen.

Blir så oerhört ledsen bara jag ser en familj med mer än ett barn någonstans, på tv, i mataffären, på dagis... Har tappat allt hopp om att min dotter någonsin kommer få ett syskon. Antar att hormonerna åkt berg- och dalbana de senaste månaderna och känslorna har ju naturligtvis hängt med. Men hur ska man få hoppet tillbaka?

Tack för pepp! Beklagar att det strular för dig också. Vad beror dina ämnenomsättningsproblem på? Vad får du för symtom? Kan du medicinera så att värdena stabiliseras? Hoppas du snart mår bättre och får komma igång med din Ivf!

Grattis, vilka härliga nyheter! Håller alla tummar för er! Själv är det totalt stiltje nu. Släppte två ägg förra månaden men ändå inget plus, och nu kör jag en pergo-fri månad. Tiden går oerhört långsamt och mensen behagar nog inte dyka upp på många långa veckor än...

Grattis till ett fantastiskt resultat, håller alla mina tummar och tår för ett fint plus om någon vecka!

Här händer det inte lika mycket. Jag hade uppehåll med Pergo förra månaden men lyckades faktiskt ändå få till en äl på dag 19, dock inget plus på stickan. Igår avslutade jag en ny kur Pergo och hoppas nu på äl nästa vecka. Förra cykeln började jag äta inositol och jag tror nästan att det är förklaringen till min spontana äl förra cykeln. Hoppas det hjälper till att förbättra äggkvaliteten också då jag ju haft två mf i vinter. Känner mig annars väldigt låg och har nästan börjat förlika mig med tanken på att det inte blir något syskon, även om jag aldrig kommer sluta försöka.

Maramina: jag vet inte hur många pergokurer jag ska äta... tänker väl att om det inte har tagit sig efter sommaren så går vi vidare till IVF, även om hela tanken på att hoppa på IVF-karusellen skrämmer livet ur mig...

M och M: känner igen mig väldigt mycket i det du skriver och känner. Har också en dotter född vintern 2010 och känner panik över åldersskillnaden (om vi nu nånsin lyckas få till ett syskon överhuvudtaget). Känner också att mina tankar bara kretsar kring fertilitet, ägglossningar, graviditetssymtom, analys av gravtester osv hela tiden och blir så ledsen över att jag är en bitter, ledsen och disträ mamma och fru. Får ångest över att tiden går så snabbt, snart är hon stor och tänk om den underbara bebistiden aldrig kommer igen...?  Jag önskar jag vore bättre på att leva en dag i taget och njuta av varje stund med min underbara treåring. Jag har också svårt att glädjas åt andra saker i livet. Fick t.ex. en stor och oväntad löneförhöjning för ett tag sedan men kände mig bara helt likgiltig. Mensen hade kommit ett par dagar innan så inget annat spelade någon roll just då. Och ärligt talat så känner jag faktiskt att de där tusenlapparna inte betyder något som helst, det enda jag vill ha är ett litet barn i min mage.