Någon mer med svårigheter att få till ett syskon?

Hej allihop!

Får jag vara med här? Jag har inte läst allt, men kände mig träffad när jag läste trådstarten.

Min (vår) historia:

jan 2009, började försöka få barn
feb 2010, MA i v 10 (dog i v 5)
mars 2011, en underbar dotter
feb 2013, MA i v 10 (dog i v 5), inget aktivt försök

Efter MA:t förra vintern började vi försöka få syskon. Vi har ett aktivt samliv, men har inte ansträngt oss för att pricka rätt dagar förrän i somras/höstas. Sedan MA:t har jag också haft minst 3 tidiga missfall, inget jag sökt vård för, det har bara varit "några dagar sen, extra ont, stor blödning", ja, ni vet kanske.

Min sambo är egentligen väldigt nöjd med det barn vi redan har - och jag med såklart, men jag vill väldigt gärna få ett till, så gärna att barnlängtan nästan liknar besatthet i perioder. Han är dock med på tåget, förstår min längtan och välkomnar ett syskon helhjärtat.

Är det någon som känner igen sig i min berättelse och vill komma med lite input? Även om vi är två om det här så känner jag mig lite ensam med mina funderingar ibland.

Tack Maramina

Nej, jag har inte testat alls, men min mens är väldigt regelbunden och känns likadant varje gång, utom de här gångerna. Normalt är den mindre än ett dygn fel (just nu får jag mens runt lunchtid var 5e torsdag - regelbunden som sagt), men då var det 3-4 dagar sent. Det gjorde mer ont också, kom plötsligare och var inte lika utdraget som vanligt, så jag är ganska säker på att det var tidiga missfall.

Jag är inte så sentimental av mig så de tidiga missfallen gör mig besviken, men (hittills) inte speciellt ledsen. Båda MA har däremot varit jobbigare och jag är ledsen för att det inte verkar fungera. Jag hade på något sätt förväntat mig ett syskon nu i vår eftersom dottern kom ett år efter första MAt och nu känner jag mig lite vilsen när jag inte längre har någon hållpunkt.

Beklagar, det var tråkigt.

Kom ihåg bara att det är naturen som misslyckas och inte du.

Välkomna alla nya. Tack för att ni delar med er av era berättelser. Det känns skönt att höra att man inte är ensam och att det finns en fortsättning med hjälp från sjukvården. Jag känner att det börjar bli dax för det snart. 

BIM -2 idag, månad 11 av aktiva försök. Jag inbillar mig att brösten ömmar mer än vanligt och önskar förstås att det ska ta sig den här gången, men känner mig egentligen inte speciellt hoppfull. Vågar inte testa av rädsla för att ... ja, jag vet egentligen inte varför jag är rädd för att testa. Kanske ska göra det ändå.

Grattis! så fantastiskt. håller tummarna för att ni får njuta hela vägen fram :)

Själv testade jag idag BIM -1 och det var såklart neg igen. Bara att gå vidare. Jag är glad att läsa att det lyckas till slut för er andra.

GRATTIS! två mirakel samma vecka, det bådar gott :)

Beklagar M och M, men det är bra att du kan se något positivt med det. Det är bara att kämpa vidare.

Här väntar vi på att mensen ska ta slut så vi får börja på en ny cykel och har samtidigt börjat undersöka möjligheterna till adoption.

Nissesmamma: 11 ägg låter bra i mina öron. Lycka till på fredag och väntans veckor efter det.

Jag finns kvar 

Följer er med intresse och håller alla tummar jag har. Själv har jag BIM igen på torsdag och inbillar mig som vanligt att det tagit sig den här gången. Väldigt ömma bröst, förlamande trötthet, tom illamående natten till igår. Det är klart att jag hoppas, men jag tror inte längre på min kropp.

Vi har börjat titta på adoption på allvar och det känns jättebra och spännande. Det har också minskat min besatthet av mens och ägglossning. Det känns som att jag kommer att få min efterlängtade tvåa på ett sätt eller ett annat och båda sätten känns lika bra.

Tack. Jo, adoption är både dyrt och tidskrävande, för att inte tala om psykiskt påfrestande. Jag har läst på en hel del om hur det fungerar, men det känns som en hel vetenskap.

Som tur är ser det ut som att det kommer att bli betydligt enklare för oss eftersom vi de närmsta 2-3 åren kommer att bo och arbeta i ett land där det är förhållandevis lätt och billigt att adoptera. Det är ett afrikanskt land som inte är anslutet till Haagkonventionen, vilket gör att en adoption som går igenom där medan man bor där automatiskt är giltig i Sverige. Då är det "bara" kvar att få in barnet i systemet och skaffa officiella papper för att bekräfta adoptionen i Sverige.

De argument jag haft mot adoption tidigare är att jag så gärna velat bära, föda och amma mitt barn själv och att jag vill ta hand om mitt barn från början, alltså inte plötsligt få ett barn över året. Nu har jag redan fått bära och föda dottern och min kropp blev så tilltygad att en andra grav med största sannolikhet kommer att bli väldigt jobbig och i alla fall sluta med ks. På det viset som vi (ev) kommer att adoptera så får vi ett mycket litet barn och jag kommer troligtvis också kunna amma det, åtminstone delvis. Med detta har alla mina argument fallit och jag föredrar inte längre det ena sättet före det andra.

När det gäller mensen har det allra första rosa på papperet redan kommit och jag förväntar mig att det sätter igång ordentligt ikväll/imorgon.

Själva adoptionen är avgiftsfri och vi kommer inte att använda någon adoptionsbyrå utan egna kontakter. I teorin är det bara advokatarvoden som kostar, men eftersom landet är väldigt korrupt och nästan ingenting fungerar som det ska kommer vi troligtvis behöva betala en hel del mutor för att få myndigheterna att bry sig om att handlägga våra papper. Sen tillkommer kostnader för resor inom landet och oförutsedda utgifter, men jag skulle inte tro att vi kommer ens i närheten av de kostnader det "normalt" blir.

Vi adopterar i Tanzania. Så här ser reglerna ut i teorin: 
adoption.state.gov/country_information/country_specific_info.php

De viktigaste punkterna som skiljer sig från det "vanliga" är egentligen:

* att man måste ha uppehållstillstånd och bo i landet. (I praktiken vill de också att man har en tydlig koppling till landet, förstår språket och kulturen och har/tänker bo där i minst 2-3 år)

* att man måste vara fosterhem till det tänkta barnet i minst 3 mån innan man kan ansöka om adoption

* att inte bara föräldrar/vårdnadshavare måste godkänna att barnet är tillgängligt för adoption, utan även övriga släktingar och alla som på något vis är (skulle kunna vara) delaktig i barnets försörjning. (I praktiken är det så att samhället (byäldste) barnet kommer ifrån måste vara med på att lämna barnet till adoptivföräldrarna. I vårt fall kommer vi att be en "områdes-chairman" vi känner att hitta ett lämpligt barn åt oss så då fixar han det.)

Jag förstår absolut den känslan. Det är djupt rotat det där med att föra generna vidare. Det är ju egentligen den instinkten som får att vilja skaffa barn över huvud taget.

Låter möjligt. Skulle också kunna vara så att slemhinnorna inte hunnit/orkat förbereda sig som vanligt.
Den ena gissningen är nog lika god som den andra. Huvudsaken är att du verkar vara på banan igen.

Då sitter vi i samma sits du och jag, jag är bara ett par dagar före dig i cykeln. Jag håller alla tummar jag har att det tar sig för dig den här gången.

Själv vet jag inte riktigt vad jag hoppas den här gången. Om det inte blir något nu kommer jag att börja med p-piller när mensen kommer och ladda 100 % för adoption. Det känns konstigt efter att ha väntat, längtat och hoppats så varje månad så länge.

Jag är 32 och mannen 39. Vi har försökt få syskon i nästan 2 år och innan det tog det nästan 2 år att få till dottern,

Visst skulle vi kunna försöka ett tag till, 2 år är inte så länge i sammanhanget, men vi flyttar utomlands om ett par veckor, till ett land där vi har väldigt bra förutsättningar för att få adoptera ett mycket litet barn, just under tiden vi bor där. Jag kommer därför att äta p-piller som ett första steg till att inducera laktation så att jag kan mamma liten när den kommer, förhoppningsvis till hösten.

Man använder kombinationspiller som innehåller syntetiskt östrogen och progesteron för att de lurar kroppen att tro att den är "nog i alla fall lite gravid". Om man hoppar över sockerpillren minst 2 ggr hjälper hormonerna bröstvävnaden förberedas för amning.

Vi bor i Tanzania. De tillåter inte internationella adoptioner, men eftersom vi har uppehållstillstånd i 3 år (i nuläget) så får vi adoptera ändå. Jag vet inte om de har adoptionsorganisationer i landet, jag tror inte det, och vi kommer i alla fall adoptera genom kontakter eller ev kontakta Neema House i Arusha, som är ett av få barnhem som tar emot spädbarn. www.tanzaniaorphanhelp.com/Neema_House_Arusha.html

Tanzania har inte heller några avgifter för adoption, men man behöver en advokat och landet är visserligen en fungerande demokrati, men fortfarande ett utvecklingsland, så man får räkna med att det inte fungerar på ett visst sätt bara för att det är så det ska fungera. Byrokratin kan ta väldigt lång tid också om man inte är van med hur saker och ting fungerar i landet. Tanzania är inte anslutet till Haagkonventionen så adoptionen blir godkänd i Sverige förutsatt att den gått rätt till, dvs det är för barnets bästa. 

Det låter väldigt motsägelsefullt alltihop, förstår att du blir förvirrad. Det är nog bara att ta skeden i vacker hand och hoppas att allt ser bra ut.