Bipolär - Fakta!

Jag tror det är väldigt svårt att skriva en "faktatext" utifrån bipolär sjukdom. det finns 5 olika varianter av bipolär sjukdom och om 1000personer skulle skriva egen text om hur det är att ha sjukdomen utifrån dem själva så skulle det bli 1000 väldigt olika texter. personligheten spelar ALLTID in oavsett vilken psykisk sjukdom du än har. därför blir det extra sårande när man själv jämförs med någon annan som kanske inte beter sig som hen borde göra bara för att man har samma sjukdom. ex är personen elak, då får folk en uppfattning om att jag också är sådan även om de inte känner mig. därför är det bättre att länka information istället för att lista informationen från olika sidor. hur många orkar dessutom läsa igenom alla 53 punkter?

Jag skrev en text och lade ut på facebook när jag blev sjuk i höstas. så här skrev jag:

"För mig är det enklare att skriva här om den här sjukdomen..har varit mycket motstridiga känslor och tankar, men väljer att låta alla få veta. jag är inte ensam om att ha denna sjukdom för mellan 1-3% av befolkningen uppskattas ha det. men det är nog lite tabubelagt i viss mån. för att inte skapa missförstånd och dessutom upplysa människor om vad det innebär så tänker jag berätta...utifrån mig själv såklart. alla människor med denna sjukdom har olika svårt och det finns olika varianter.

Under några dagar om året känner jag mig otroligt lustfylld, lycklig, kreativ och uppe i varv. Min hjärna blir skärpt och det känns som att jag aldrig sett saker så klart innan i hela mitt liv. Mitt självförtroende är på topp. Jag är optimistisk om det mesta under dessa dagar vilket gör att jag tror jag ska hinna med mer än vad 10 vanliga människor klarar av under samma tid. Jag är så exalterad och upptagen av mina aktiviteter att jag knappt sover eller äter något. Jag skriver upp ca 100 projekt på en lista, men sällan blir något klart eftersom jag påbörjar olika projekt samtidigt och inte hinner avsluta dem. För de som pratar med mig i telefon märker nog snabbt att jag inte lyssnar utan vill helst prata om olika ämnen samtidigt i en hög hastighet. Detta kallas hypomani.

Efter det hypomaniska tillståndet på några dagar så dimper jag ner i en djup depression vilket varar i många månader för mig. Det börjar med att det känns som att jag brakat in i väggen. Då är jag istället väldigt låg, får dåligt självförtroende, tycker allt känns meningslöst. Jag blir otroligt trött och känner mig aldrig utvilad. Jag slutar antingen äta eller så tröstäter jag. Bland människor så tvingar jag i mig maten. Mitt minne och min koncentrationsförmåga är kraftigt nedsatt. Jag kan knappt minnas om vad som hände igår och jag blir förvirrad över det mesta. Jag isolerar mig så mycket jag kan från omvärlden eftersom bara att stiga upp på morgonen känns som att bestiga Mount Everest. Jag har ångest dygnet runt. När jag har riktigt dåliga dagar så vill jag ta mitt liv. Det finns det inget förnuftigt i det tillstånd jag är i utan min sjukdom styr mig och jag uppfattar allt som en känsla av att alla skulle ha det bättre utan mig. Under vissa dagar sitter jag apatisk och har svårt att registrera vad som händer runt mig, andra dagar kommer gråten som ett resultat av de känslor mitt undermedvetna velat tränga undan. Det tar lång tid att återfå balansen till någorlunda normalt tillstånd igen och jag vet aldrig när nästa skov kommer. jag mådde bra under stora delar av 2012, men i slutet av januari 2013 startade ett svårt skov för mig vilket jag fortfarande försöker repa mig från.

Jag har bipolär sjukdom eller manodepressivitet som det också kallas.

Jag tycker ofta att mina barn räddar livet på mig. Har inte så stor chans att tänka på mig själv när jag har dem runt mig. Jag tvingas gå upp ur sängen och gå ut oavsett hur dåligt jag än mår. Jag går exempelvis på bassängträning med min son och åker tåg och buss fastän det bra kryper inom mig och hjärtans röst säger åt mig att fly. Ofta får barnen mig att skratta så min ångest släpper helt, det är en fantastisk känsla. några sekunder av ren frihet och glädje. Jag har aldrig blivit hypomanisk när jag har barnen hos mig heller.

Så mina älsklingar, de gör livet mer än värt att leva!

Mina närmaste vänner har också fått mig att må bättre. att ge mig fristad till att må precis som jag mår har gjort att jag lättare kan bearbeta de känslor jag har. jag är tacksam för er som fortfarande står kvar vid min sida trots att min sjukdom gör att jag ibland inte är mig själv. Tack för att ni skänker en kram, tröst och peppande ord när det känts som mest tungt.

Jag har precis börjat med mediciner för att stabilisera topparna och dalarna. Min största önskan i hela mitt liv har varit att vara normal. En del menar på att ordet är så missvisande. Men för mig som levt mitt liv med mestadels depressioner som avlöser varandra så är min högsta önskan att få vakna utvilad, med normal energinivå, normal matlust och att kunna glädjas åt sådant man borde känna glädje över. Jag vill kunna känna mig nedstämd en dag utan att för den delen fundera på att hoppa från en bro. Att jag vågar vara kreativ utan att vara rädd för att bli hypomanisk. jag har valt bort en stor del av detta de senaste åren då jag vet att det utlöser både positiva och negativa sidor hos mig. det är först nu jag kan sätta ord på vad det är som händer."

klart sitter du i en anhöriggrupp så kommer ju alla dit för att de mår dåligt över hur de blivit behandlade.. men det är väl som så att de som mått bra trots sin sjuka förälder aldrig kommer dit, eller hur? därför blir alltid sådant väldigt missvisande. jag själv har bipolär typ 2 och jag har kanske varit arg 4 gånger i mitt liv. alla med bipolär sjukdom kan ha dåliga karaktärsdrag. det finns de som mördar och våldtar utan att ens ha någon psykisk sjukdom. oftast är det tvärtom har de konstaterat. jag vet själv hur det är att ha växt upp i en dysfunktionell familj. men jag är inte likadan som min pappa. med kunskap och självinsikt kommer man långt. en del saknar insikt fullständigt, men det finns normala som gör det också. det finns de i min bekantskapskrets som har föräldrar som inte gett sina dem kärlek nog utan satsat på jobb och varit fysiskt och psykiskt frånvarande utan att vara sjuka så att säga. ska man döma människor utifrån deras diagnos så blir det helt fel.

att hon har stulit fordon och kidnappat er, det är något som jag inte riktigt kan förstå mig på hur någon kan göra. jag tror du skulle behöva träffa flera med bipolär sjukdom för att ändra uppfattning om sjukdomen, att det är väldigt få med sjukdomen som gör så där crazy saker. 

jag själv hade kanske inte skaffat barn om jag vetat om sjukdomen innan. men det har med en mängd olika faktorer att göra. det är inte för att jag är en dålig mamma, utan för att min största rädsla är att mina barn ska ärva sjukdomen. mina barn är mitt allt och jag skulle göra vad som helst för att de ska slippa lida. det finns viss ärftlighet och man får det svårare i livet med allt möjligt just under skoven. men det är inte att förglömma de normala perioder där man inte har skov, där man mår som vem som helst.