December bebis 2013

Hej tjejer, börjar bli ganska jobbigt här. Varje kväll jag lägger mig till sängs börjar det sticka, ila och hugga ner mot bäckenet/underlivet, och det är alltid i samband med bebisens vakna tider och rörelser. Det är nästan tortyr ochjag pallar knappt med det längre! Nu gick jag upp, satte mig i soffan för det är så rysligt obehagligt att ligga ner och känna de där huggen. Minns inte alls att det var såhär förra gången och jag känner mig helt maktlös. Nästan så jag vill ringa förlossningen och be om hjälp, men de lär knappast kunna säga något som gör skillnad. Jag har inga förvärkar eller sammandragningar, det är inte i livmodern jag har ont så det är väl inte dags än på ett tag. Någon som vet vad man kan göra för att få lite lindring, värktabletter hjälper de? Någon som har upplevt samma?

Corky och förstaförsökaren, märker ni av de här stickande ilande känslorna när bebisen rör sig, och finns det något knep som hjälper?Jag tycker det är outhärdligt!

Usch, det låter inte kul, för mig är det iaf begränsat till bebisens vakna tider. Undrar om värktabletter hjälper något alls, har inte testat. Har du?

åh så fint, vilken bebis vill inte ligga där och gosa?

Grattis siolina till bebisen!!

Hej Plopps!

Jag blir inte direkt oroad av att läsa om syskontrubbel såhär första tiden, men börjar vakna upp och inse att det kanske inte kommer vara en sockersöt dröm när bebisen kommer. Dottern har hela graviditeten varit väldigt glad och positiv till bebisen i magen, kramar och pussar den, prata rom att vi ska köpa nappar, blöjor osv, och att den ska sova i hennes säng när den kommer ut.

....

Men jag försöker ställa in mig på att det blir avundsjuka, rivalitet och svartsjukereaktioner ändå första tiden och ska göra mitt yttersta för att ägna mig så mycket jag kan åt henne så starten blir bra så att säga. Är bara orolig att det ska vara eländesväder så man knappt orkar ta sig till parken, eller att man har så ont som efter förra gången då man knappt kunde gå på en vecka efter förlossningen...

Min chef som har barn med 20 månader emellan tipsade mig om att göra massor av roliga saker med det äldre barnet direkt man kommer hem från BB typ, för att bara skapa positiva upplevelser och försöka stävja att svartsjukan uppstår. Vet inte om det funkar så generellt, men enligt henne har det aldrig funnits någon rivalitet mellan hennes söner så hon verkade ju ha ett bra koncept där..

Det var väl bra knep Miss kaos, att tyddliggöra en övergång från 'liten' till 'stor' (även om de såklart inte blir större och äldre bara för att de blir storasyskon).

Det enda jag har hört är att man ska vara lite försiktig med att behandla äldre syskonet med orimliga förväntningar eftersom att de kan regredera och hamna i något slags bebis-stadie när de får syskon. Typ vilja snutta på tutten, bada i baljan som bebisen osv. Men det är ju en mental effekt, jag tycker gott de kan få känna sig stolta över hur mycket större och duktigare de är som storasyskon, så de får känna att de kan hjälpa till och vara viktiga för det lilla barnet.

Ja det tror jag också på, att de får leva egna liv, att allt inte måste ske i symbios med hela familjen, hela tiden!

Nu blir jag nyfiken, hur konstaterade BM att det är en jättebebis? Och vad defininerar en jättebebis?
Min BM kunde absolut inte säga ungefärlig vikt vid senaste besöket,hade hoppats på en siffra även om man vet att den inte är exakt..

haha! förlåt men det där att suga på armen fick jag liksom en vision av nu, festligt även om jag förstår att det kan ha varit jobbigt för er båda..

ja det är klart man måste ha egentid med båda barnen, vad mysigt det låter att gå och bada, se på film osv. Precis sådant jag och min tjej nyss har börjat göra nu, hon är 3.5 = )

hang in there, du är iaf närmare bebisen idag än vad du var dag 1 på förlossningen!!

jag har börjat irritera mig på de personer som tittar på mig med ömkande blick och säger "åååååh har du ont, är det jobbigt att vara gravid? tänk att du har sådana besvär, se det hade inte jag!"

precis som om jag är något specialfall och att jag har drabbats extra hårt.
Näe, det tror jag verkligen inte jag har. Jag tror jag har en helt normal graviditet men helt normala och förväntade symptom såhär en vecka före BF. inget att ömka mig för, det räcker med att konstatera att ja, det kan vara rätt tufft att vara gravid, särskilt på slutet, och det är inget konstigt med det. visst, man tycker ju själv man förtjänar en guldstjärna för att man har härdat ut, men jag vill inte höra att det är extra synd om mig som om sådant här normalt sett inte drabbar gravida kvinnor. alla ska fan veta hur eländigt det kan vara, och är för många vill jag bara skrika ut då!!!

sorry girls, behövde avreagera mig lite........