När började era barn le mer ofta?

Tack! Jag förstår ju att det kan vara olika men svårt att inte börja undra när det står överallt att de ska vara små sociala underverk vid tre månader. Kul att höra andras erfarenheter!

Puffar lite! Hur ofta ler era barn tillbaka efter tre månader? Har noterat att de få gånger min flicka ler så är det mest för att hon är road av något, ej för att någon ler mot henne eller för att hon känner igen oss.. Hon är 13 veckor nu.

Tack för era svar! Jag kämpar vidare. Man blir lätt lite ledsen när man inte upplever att man får kontakt eller riktigt gensvar. Men det är självklart skönt att höra att det finns dom som kom igång senare också. Hoppas så på att hon skall bli en liten glad tjej snart!

Åh tusen tack för att du tog dig tid att svara! Vad glad jag blir att höra det. Jo, egentligen borde man ju bara njuta men det känns helt omöjligt när man oroar sig för detta. Gud vad jag hoppas att det tar sig, som för er. Var på BVC igår och de bekräftade min oro lite, hon borde vara mer social (le etc) så de ska kolla syn och hörsel. Fast jag vet att hon ser och hör, det är tydligt. Men det känns skönt också att höra andra som vet vad man går igenom. I synnerhet eftersom det nu verkar bra! Google borde förbjudas. Hur som helst, stort tack igen! Och även till er andra!

Hej!

Min flicka är sex månader nu och vissa saker är bättre, andra inte. 

Vi fick ett läkarbesök där de inte tyckte att de kunde se något avvikande, dock är hon ju fortfarande väldigt liten och vid just detta besök var hon faktiskt ovanligt "kommunikativ" (vilket nästan fick mig att känna mig dum). Jag tycker idag att hon ler betydligt mer ofta och är väldigt glad när hon träffar både andra vuxna och barn. Har även märkt att hon är mer intresserad av samspel när hon är trött av någon anledning.

Det som fortfarande oroar mig är att hon ofta är svår att få ögonkontakt med, hon jollrar ytterst  sällan och aldrig "mot oss" (började säga dadada etc vid femmånader men slutade sen), hon lystrar inte till sitt namn eller våra röster (en gång på 10 kanske), hon söker inte själv kontakt och verkar aldrig bry sig om vi är där eller inte. Hon har tyvärr också börjar "vifta" mycket med ena handen (som en vinkning från handleden) samt skakar ibland på huvudet (som om hon säger nej). Det sista har hon nyligen börjat med. Hon har även blivit väldigt gnällig det sista. Detta är nog högst normalt för en 6 månaders bebis att gnälla, men det oroar mig att hon bara gör missnöjesljud (rätt ut i luften), aldrig några jollerljud.

Alla enskilda saker kan säkert bortförklaras men sammanlagt är det lite oroande. Jag tänker på autism såklart och det finns viss ärftlighet för det. Så sammanfattnigsvis är jag nog fortfarande orolig men försöker tänka som du (hon är ju med mig heela dagarna och tröttnar väl på mina kontaktförsök) och inte hetsa upp mig för mycket. Denna tiden kommer ju inte tillbaka och vad det än är så visar det ju sig så småningom.  Förhoppningsvis är det inget och alla barn är ju olika.  

Vore kul att höra hur det går för er också framöver, jag skall på sex månaders kontroll i slutet på veckan. Kan även berätta att jag börjat "öva" lite på ögonkontakt vilket funkar lite faktiskt. Försöker få henne att "be om saker med ögonen" innan jag ger henne tex mat eller leksak. Inte för länge förstås men hon verkar fatta galoppen. :)

Lycka till! Säker på att detta är obefogad oro och helt och håller informationssamhällets fel. :)

 

Hej igen! 

Tog lite tid att återkomma, varit mycket runt omkring. Tack för snälla ord och vad skönt att det kändes bättre för dig efter BVC-besöket. Jag är säker på att du och hon har rätt och att hon är trygg med dig. Tror också att de känner av oro,  kan själv känna att det är "bättre" en dag när jag inte tänkt så mycket på det. Det låter också väldigt bra att hon ger svarsleenden! 

Vår 6-månaders kontroll gick bra men jag har dessvärre inte lika gott förtroende för mitt BVC (har länge tänkt byta men "kan inte riktigt med"). Tycker inte att de verkar ha koll på saker. Jag kan nog fortfarande inte låta bli att oroa mig, främst för att hon är så självständig. Det känns ofta som att hon inte behöver oss, kan ligga väldigt länge utan att söka kontakt och reagerar knappt när man kommer tillbaka efter att ha varit borta en stund. Hon verkar tex inte känna igen sin pappa när han kommer hem (eller åtminstone visar hon inte det). Hon har alltid haft väldigt svårt att komma till ro (nattningar tar ofta en timma eller mer) men det har ingen betydelse om vi är i rummet eller inte för att hon ska somna. Hon tittar knappt inte åt mig. Känns som att det mest min egen känsla av att inte vilja att hon ska somna själv som gör att jag ändå sitter där och klappar henne och sjunger. Hur är din tjej med detta?

Intressant att du tycker hon tittar bättre när man har henne stående på magen (underifrån), det är exakt samma här! Ligger ofta på sängen men henne stående på magen för att kunna ha lite mer samspel med henne.  

Hoppas att du känner att allt är bättre nu sen du fick lite lugnande besked! Jag tycker faktiskt det verkar vettigt som din BVC-ssk säger. Hon är säkert väldigt trygg med dig!