Min abort som inte blev som den skulle och att ånga sig efter första tabletten

Hej allihopa!

Jag skriver här för att berätta min historia för hur fel de kan bli.
Och med budskapet att om du inte är 100% säker på din abort, gör de inte! Ångesten efteråt är de värsta jag någonsin känt!

Jag berättar inte här varför vi valde att göra abort eftersom jag vill va anonym men detta har berott på allvarligare sjukdomsskäl hos mig.

Jag va gravid i vecka 17+0 när jag va på "abortrådgivning" , jag mådde illa av att vara där, mådde illa av att fylla i hälsopapprerna. Jag kände mig redan där och då som en "mördare". Jag fick tid 3 dagar senare för att ta första tabletten ( mifegyne) som skulle stoppa graviditetshormonet. När jag kom dit den dagen va allt kaos, jag satt o lipade på vägen in till sjukhuset, jag ville ju inte egentligen. Varje steg jag gick in mot mottagningen sa att "gå härifrån,spring ut igen, va fan gör du"... Jag gick in... Där fick jag sitta o vänta en timme trots att jag hade bokad tid, detta va måttligt psykande för där kom de par som var påväg på ultraljud och en ung tjej med sin kompis som satt o fnittrade o pratade glatt om att hon skulle göra abort. Tårarna rann på mig... Bm kom och ropade in mig, där och då stängde jag nog av allt va känslor heter för härifrån känner jag knappt igen mig själv.

Jag fick gå in i ett litet kontorsrum med två barnmorskor. Den ena frågade hur de var idag, jag svarade sådär med gråten i halsen.
Fick frågan om jag va säker... Mm jo jag tror de svarade jag. Då erbjöd bm att jag kunde få prata med en kurator och detta är jag så arg på att jag inte tackade ja till för då hade jag med största sannolikhet aldrig gjort aborten men nää av nån aledning svarade ja att ne men vi hade nog bestämt oss. Så bm hämtade den lilla vitgula hemska tabletten. Iskallt utan att tänka tog jag o slängde in tabletten i munnen drack upp vattnet i muggen o svalde den. Varför varför o åter varför?? ja de är frågor jag knappt kan svara på själv för i den stunden va jag absolut inte mig själv.
Jag fick lite information on hur de hela skulle gå till. Jag skulle komma tillbaka 3 dygn senare för att få slidpiller ( cytotec) som skulle starta förlossningen. När 25 min hade gått fick jag gå därifrån men skulle jag spy inom 30 min så va jag tvungen att komma tillbaka och få en ny tablett.

Jag gick snabbt ut tilll bilen där min man och mina andra barn väntade. Vi kramades o grät men sa ingenting. Vi körde hemåt ingen sa något men både satt och störtgrät. Vad hade vi gjort? Detta va ju inget vi egentligen ville? Eller som vi egentligen står för. När vi kom hem började vi prata och vi båda hade både panik och ångest.

Vi tog och ringde in till avdelningen och frågade om tabletten skadar fostret och om de är den som tar " död" på barnet. Svaret vart att nej tabletten skadar inte fostret så sett men att de stoppar graviditeten. Vi frågade då om de skulle finnas en chans att barnet klarar sig om man inte fullföljer aborten. Svaret va krymptiskt att de va inget hon rekommenderade.
Ledsena o ångestfyllda började vi inse att de va kört. Vi tog några sista mag bilder och allt va en stor svart dimma för vi grät oavbrutet dessa dygn.

Dagen efter första tabletten kände jag bebisen sparka på dagen. Hoppet fylldes åhh du lever mitt lilla barn. Vi tog och googlade o lusläste nog hela internet nästan om de va någon mer som ångrat sig efter första ( mifegyne) tabletten och jodå de fanns ett par och alla av dom vi läste hade de gått utmärkt för de ändå deras läkare hade sagt va att " nej mifegyne skadar inte fostret utan de blockerar bara graviditetshormonet för 2 dygn, efter två dygn har tablettens verkan gått ur kroppen och den ända risken är att den kan orsaka ett missfall inom en vecka men de är ytterst ovanligt och de flesta fortsätter en normal graviditet". Detta gjorde att vi började hoppas, vi såg ett litet ljus i tunneln. Vi lyssnade senare på kvällen på bebisens hjärtljud med en sån hemmahjärtljudsapparat( kommer inte ihåg va den heter).
Och jodå de lilla hjärtat tickade på fint och bebisen sparkade. Hoppet fylldes ännu mer, vi hade bestämt oss att inte fullfölja aborten.

Dygn 2 efter första tabletten började och va som vanligt, nu kändes de bra för jag hade inga blödningar, inga värkar , bebisen levde igår och de hade ju nu gått 2 dygn och då skulle ju tablettens verkan va slut så hoppet va på topp.

Vid lunch hade jag lite ont i ryggen när jag satt i soffan, denna ryggvärk hade jag i kanske 3-4 min max o de va inte nån direkt smärta. Jag ställde mig upp och ryggvärken försvann, tänkte att ja jag satt nog lite dumt med ryggen.

Dagen fortsatte och på eftermiddagen gick jag på toan och kissade som vanligt. Reser mig från toan och plopp och splash.... Vattnet gick... Skriker på min man i panik, sätter mig ned på toan igen i ren hast, känner efter där inne i och känner bebisens huvud, får återigen panik och ställer mig upp. Störtgrinar och har fullständig panik... Vi skulle ju ha kvar vårt barn, detta fick ju inte ske.

Ut kommer plötsligt två små fötter och ben, bebisen måste åkt upp och vänts eller nåt för när jag kände först så kände jag huvudet. Jag tar mig in till sängen, mannen håller i de små benen och är beredd att ta emot bebisen. Har panik över att bebisen sitter "klämd" inne i mig och halvvägs ute. Försöker krysta ut barnet men jag har inte minsta antydan till värkar , lyckas trycka till och efter 15 min från att vattnet gårt så ut kommer en liten men otroligt vacker och perfekt liten pojke.

Vi sveper in han i en liten filt och jag håller han i mina händer, moderkakan har ännu inte kommit ut så jag kan inte få upp barnet till mig utan får hålla de mellan benen för navelsträngen är så kort. Jag rör den lilla handen så rycker barnet till, jag får panik, den lever ju fortfarande...:-,( maken ringer ambulansen, den ska komma. Jag sitter och störtgråter mitt lilla älskade barn... Efter nån minut efter att maken lagt på luren med 112. Börjar jag blöda, de börjar blöda mer och mer. Maken ringer ambulansen igen, dom prioriterar upp den till en prio 1'a. De sprutar ut blod och jag har en stor blodpöl nedanför mig. Maken ringer ännu en gång och nu har dom 3 min kvar tills dom är framme.

Efter 15 min är ambulansen på plats, jag har blött ut ungefär 1 liter redan men moderkakan har inte kommit ut. Dom klipper navelsträngen och drar lite lätt i den för att se om moderkakan lossnar men nej den sitter fast. De har tillfälligt minskat i blödandet. En nål sätts och jag lastas in i ambulansen. Dom säger till maken att de verkar ha lungat sig och att dom ska köra mig till gynakuten på sjukhuset som ligger 4 mil bort. Men på vägen ut till ambulansbilen börjar de spruta blod igen. Jag lastas snabbt och ambulanskillen ropar fram till föraren att vi får köra en prio 1'a. Ambulansen kör iväg med blåljus och siren i blixtfart. Jag får syrgas och blodtrycket tas med jämna mellanrum. Efter 1 mil sprutar de fortfarande blod och blodtrycket har börjat sjunka. Ambulanskillarna diskuterar fram och tillbaka om dom måste svänga av vid ett mindre sjukhus. Efter ca 1 mil till så försämras tillståndet ytteliggare. Efter 2,5 mil svänger ambulansen av vid de mindre sjukhuset, dom vågar inte köra ända fram till de större som är ytterliggare 1,5 mil till.

Precis när ambulansen parkerar vid de mindre sjukhuset så känner jag hur jag tappar kontrollen över mig själv, jag har hela vägen vart yr men vart fokuserad och envis på att hålla mig vaken att jag ska komma hem till mina barn igen. Men när ambulansen parkerar tappar jag kontrollen och får panik, skriker att jag svimmar, jag vill inte svimma ,hjälp mig... Sen svartnar allt...

När jag vaknar till är de första jag hör nån som säger 1 påse blod inne, hämta mer blod och värmefiltar. De är fortfarande helt svart för ögonen, jag kan varken titta,säga nåt eller röra mig. Känner hur dom klipper sönder tröjan, de dras i mina armar och nålar sticks in och sladdar kopplas och blodtrycket tas mest hela tiden känns de som, nån lyfter på mitt ögonlock men jag ser ändå inget, de är bara svart. De enda jag hör är massa röster som låter ekande och dovt långt borta någonstans. Hör att dom ropar mitt namn om och om igen, hör hur dom säger till varandra " ne hon är inte med oss än"... Jag hör att en sköterska säger att helikoptern nu är på väg, ambulansen vågar tydligen inte köra den sista 1,5 milen ifall de är köer eller likande. Hör oxå att dom säger att intensiven är beredda. Jag känner mig hjälplös och rädd. Hör att nån ropar mer filtar och att fyra påsar blod nu är inne. Jag fryser som en tok, detta berodde på att blodet dom gav inte hade hunnits värmas upp. Här nånstans vaknar jag till, jag ser mängder med folk i rummet, ambulanskillarna är kvar o hjälper till på olika sätt. Nu diskuteras de om hur dom ska tajma alla maskiner o dropp och dylikt med helikoptern. Nån ropar nu har dom landat, allt lossas och jag rullas iväg . I korridoren möter helikopterläkare o sjuksköterska upp. Jag lastas och ca 10 min senare landar helikoptern igen på de stora sjukhuset. Dom lastar av och ett team möter upp på helikopterplattan, dom springer med britsen mot operation. Jag körs in i ett operationsrum som är fullt av blå/grön klädda folk som står redo. De kommer fram en läkare som säger att han är narkosläkare och att jag alldeles strax kommer få sova, de kommer fram en annan läkare och säger att hon är ansvarig och att dom ska hjälpa mig. Sen tar de bara nån minut och jag hinner tänka jag älskar mina barn och min man och att jag hoppas dom vet de sen somnar jag. 4 tiimmar efter att vattnet gått hemna vaknar jag upp på uppvaket på sjukhuset. Där får jag veta att jag opererats och att dom nu fått ut moderkakan men att jag förlorat mycke blod, 4 liter.
Jag undrar vart mitt barn är, dom säger att barnmorskorna på avdelningen jag ska köras upp till tagit hand om den. Jag rullas upp på avdelningen och ber om att få se mitt barn. Jag får in han till mig, han är så fin. Jag har han hos mig i flera timmar. De va nog de värsta jag gjort när jag va tvungen att lämna han ifrån mig. Mitt fina lilla barn. Så liten men helt färdigutvecklad utan på förutom att han behövde växa till sig. Men fem fingrar och tår på varje hsnd o fot. Två ögon, två öron, en söt mun och näsa. Precis som en nyfödd bebis fast mindre. 20 cm lång och 195gram. Jag trodde innan att den skulle se ut mer som en stor blodklump med inte färdigutvecklade drag osv men allt va på plats och så perfekt. Vi valde att ta egen omhändertagande. Vi ville ha en egen begravning. De va de minsta vi i detta läget kunde göra för vårt barn.
Vi hade namncermoni för honom och köpte en fin kista och han har nu fått sin plats på kyrkan som bara ligger några hundra meter hemifrån. Vi ville ha en plats att kunna gå till för att hälsa på honom. Vi har nu sedan begravningen än så länge vart där o hälsat på varje dag. Ångesten är enorm, tusen frågor varför, fortfarande chockade över allt...
Och jag vill inget hellre än att få tillbaka min bebis...
Med detta villl jag bara berätta hur de gick för mig och hur de kan bli även om de kanske inte är vanligt. Och sen säga att är du inte 100% säker så gör inte abort!
Man tror man kan förstå och tänka hur de kommer kännas men de kan man ALDRIG ens föreställa sig innan man upplevt de och de är något man inte vill uppleva, tro mig. Jag önskar inte ens min värsta fiende att gå igenom detta... Ibland kan jag till och med känna att de kunde ju vart lika bra att jag med dött för jag förtjänar inte att levs efter att ha gjort såhär och för att få va men min lilla pojk.
Sen till er som gjort abort och ångratde efteråt, hur accepterar man faktum att man aldrig får sin bebis tillbaka? Hur går man vidare?
Hur lär man sig leva med ångesten?
Finns de fler som vart med om att barnet kommit ut hemma efter första tabletten?