Ångrar aborten trots att det var rätt?

Jag är ny här, så jag hoppas att det inte gör något att jag skriver en ny tråd. Känner inte att min ångest passar in någonstans riktigt, även om jag känner igen mig i det många skriver.

Jag gjorde abort i Augusti, vecka nio. Det var så självklart, allt var självklart, det tog en vecka från att jag testat positiv (åtta stickor) till aborten. Det var så självklart för mig. Jag äter jättemycket mediciner, jag studerar och har ingen inkomst förutom CSN, min före detta pojkvän var fysiskt och sexuellt våldsam och jag genomgick när jag fick reda på att jag var gravid en rättegång mot honom då jag anmält misshandel och våldtäkt (den blev nerlagd dock)... Oddsen var inte gynnsamma som de säger i the Hunger Games. Hur som.

Jag tvekade inte. Abort. Det var självklart. Men sedan, när jag svalt den där tabletten  fick jag total ångest. Allting blev upp och ner och vändes in och ut och tanken att kräkas upp den där tabletten var det enda som fanns i mitt huvud. Jag ångrar mig så jävla mycket nu. Jag ser gravidmagar och barnvagnar och nyfödda och föräldrar med sina äldre barn och jag bara... jag vet inte ens. Det enda jag tänker på nu är att jag vill bli gravid. Och jag inser ju att det är en extremt dålig idé för oddsen är ju precis lika dåliga nu. Tankemässigt vet att det skulle bli väldigt väldigt svårt för mig att ha barn nu. Men känslomässigt... Mitt barn kommer aldrig tillbaka. Kan man ens ersätta det man förlorat?  

Oroa er inte kära befolkning i Sverige, jag kommer inte se till att jag blir med barn nu bara för min egen skull och sedan leva på bidrag (misstolka inte, jag tycker inte att det är fel att få hjälp när man behöver den) utan jag ska vara stark och gå igenom sorgeprocessen. Men jag vet inte. Jag kanske bara vill höra från er därute? Finns det någon som läser? Någon som kanske känner igen sig? Som ångrar sig och ändå vet att det var rätt beslut? Det låter ganska kluvet men det är så för mig....

Förlåt för att jag tar plats. Jag bara... behövde skriva av mig.