Jag. Jag gjorde abort i juni, det var rätt beslut. Var inte alls beredd på de där känslorna som kom efter. Var halvt manisk i tanken på att bli gravid igen fort - snart - nununu typ. Idag är det bättre. Jobbiga känslor kommer ibland. Det känns som att jag alltid kommer att undra, vilken person som hade blivit om jag behållit osv. Det känns konstigt när man ju vet att beslutet var rätt.
Hej igen! Nej jag har varit bortrest utan internet! :) jag tror att en del som lugnat ner mina känslor á la "måste ha bebis nu" är att vi planerar att börja försöka nästa sommar. Jag har ju världens bästa kille i ett stabilt förhållande och då kommer vi ha varit tillsammans i fem år. Anledningen till att det blev abort nu i somras var att vi båda är i slutet av våra studier och sedan tillkommer några andra starka skäl. Så det VAR rätt beslut för allas skull. Jag var säker och trygg i beslutet och direkt när jag vaknat (skrapning) så kändes det så rätt. Det var några dagar efter som skuldkänslorna kom. Jag hade liksom inte känt mig gravid innan, jag tänkte helt bort det under de 9 dagarna jag fick vänta efter att tiden bokats. Jag såg på mig själv mer som att jag hade en åkomma som behövde fixas och så. Tror det omedvetet var för att skydda mig själv, hade jag börjat tänka på att det jag hade i magen kan bli ett barn ganska snart så hade beslutet inte varit lika lätt. Nu kom den insikten i efterhand när allt var över... Det gick så fort innan så jag hann inte riktigt med och blev liksom överfallen av alla känslor. Väldigt överrumplad också eftersom jag ju ville göra aborten. Min kille har varit bortom stöttande och världens bästa hela tiden så där har jag tur. Han fick heller inte panik när jag berättade att jag vill börja försöka om ett år utan är helt med på den planen. Han hade nog kunnat vänta lite längre men han inser nog att jag inte kan det. Jag har en avlägsen bekant som har samma beräknade bf som jag borde ha haft så det jag fortfarande gör nu är att liksom följa hennes utveckling och läsa lite om fosterutveckling ibland. Det friska är att jag inte längre gör det morgon och kväll utan någon gång i veckan.. Jag är gladare igen, känner inte riktigt samma skuld (även om jag verkligen känner att jag är en hemsk hemsk människa ibland) och jag kan slappna av igen. Det känns som att det finns ett ljus i tunneln! Min kille har insett att en "frivillig" abort OCKSÅ sätter djupa spår och att det är ngt jag verkligen kommer fundera över resten av livet, det trodde varken han eller jag innan. Mkt av mitt förbättrade mående har jg att tacka honom för. Han har varit min klippa och hela tiden tröstat fast jag tagit ut känslorna i felriktad ilska mot honom osv. Jag är så himla tacksam för det. Blir fortfarande väldigt ledsen av att träffa gravida irl som är beräknade till februari. Och jag undviker att umgås med människor som har barn under året. Det är jobbigt.