• Anonym (Deprimerad)

    Är jag deprimerad efter aborten?

    En månad sedan medicinsk abort, ville väl aldrig riktigt göra den.. men vad gör man när man lever på CSN?... 
    Jag sa när jag låg inne på sjukhuset att jag kunde inte hitta skäl nog att genomgå aborten... nu i efterhand inser jag hur rätt jag hade... med alla komplikationer... rester kvar... inlagd en gång till... 2 sorts antibiotika... 

    Jag har verkligen försökt, tror mig. Jag har försökt.  Jag har påbörjat nya kurser på universitetet. Planerat in resa till karibien och en partyresa med tjejerna nästa sommar, ska väl söka en massa extrajobb för att dessa planer ska bli mer än just planer... 

    men

    alla andra är så mycket mer existerade. Att  plugga och resa med tjejerna har varit viktigast i mitt liv...
    men nu finns det ingen mening... ingen som helst mening med någonting... 

    Kommer inte ens iväg till skolan om dagarna... kan inte förmå mig att ens plocka fram frukost, sätta mig och pluggar eller gå en liten promenad med hunden... 

     Gick upp 07.00 imorse och har inte gjort någonting på hela dagen... När jag kollar på klockan är den plötsligt 19.00 och min bästa kompis ringer... orkar inte svara... sitter bara här med musiken i hörlurarna och lever i en fantasi... jag har fastnat i mina egna sjuka tankar om en bebis jag aldrig kommer få... när jag sover drömmer jag om bebisen... 

    Jag har tänkt flyktiga tankar om att bara avsluta allting... vad har jag för nått att leva för nu?.. Jag fick mitt livs mening och valde bort den... jag kan inte hitta tillbaka till mitt "gamla vanliga" liv och kan inte hitta någon glädje i de sakerna längre... 

    Vill nog bara skriva av mig...  

  • Svar på tråden Är jag deprimerad efter aborten?
  • Zuzanne

    Du är nog deprimerad. Du behöver prata av dig hos en kurator eller psykolog. Efter att man har gjort en abort är det normalt att man får prata med en kurator, gjorde du det? Du kan ringa din vdc eller säkert gyn så att de kan hjälpa dig. Det är viktigt att söka hjälp när man behöver det och det låter som att du verkligen behöver det.

  • Anonym (Deprimerad)

    TS svar: 

    Jag är nog det. Jag tackade nej till kurator och vet inte om jag vågar kontakta någon. Känner mig så dum... som att jag ska skylla mig själv..

    I lördags hade vi spakväll hos mig. Badade jacuzzi, nagelförstärkning, ansiktsmask och vaxning...

    När vännerna hade gått.. slog menningslösheten mig i ansiktet med en käftsmäll... får så svårt att andas... får en känsla av att vilja slita av mig håret i "galenskap"...

  • The past is now
    Zuzanne skrev 2013-09-16 20:06:53 följande:
    Du är nog deprimerad. Du behöver prata av dig hos en kurator eller psykolog. Efter att man har gjort en abort är det normalt att man får prata med en kurator, gjorde du det? Du kan ringa din vdc eller säkert gyn så att de kan hjälpa dig. Det är viktigt att söka hjälp när man behöver det och det låter som att du verkligen behöver det.

    Du måste söka hjälp. Ta hand om dig!
  • Zuzanne
    Anonym (Deprimerad) skrev 2013-09-16 20:14:15 följande:
    TS svar:  Jag är nog det. Jag tackade nej till kurator och vet inte om jag vågar kontakta någon. Känner mig så dum... som att jag ska skylla mig själv.. I lördags hade vi spakväll hos mig. Badade jacuzzi, nagelförstärkning, ansiktsmask och vaxning... När vännerna hade gått.. slog menningslösheten mig i ansiktet med en käftsmäll... får så svårt att andas... får en känsla av att vilja slita av mig håret i "galenskap"...

    Förstår stud upplever det som att du får skylla dig själv, men det är inte så. Livet är fullt av misstag, men låt inte det hindra dig. Om det får dig att må bättre kan du se det som så att din abort inte var en abort, du bara pausade och att det barn du får i framtiden är detta barn. Men jag råder dig verkligen att ringa imorgon. Ingen förtjänar att må så dåligt att man i princip blir apatisk. Det låter nästan som att du försöker bestraffa dig själv när du inte tillåter dig själv att be om hjälp.
  • Anonym (Liknande)

    Hej, jag har det lite liknande som dig TS. Har dock börjat äta antidepressiva och går hus kuratorn så mår generellt lite bättre men får återfall då och då. Skulle du vilja prata privat? Jag känner ingen som gått igenom samma sak och det kanske kan hjälpa att få en vän som vet hur det är. 

  • evitape
    Zuzanne skrev 2013-09-16 20:25:29 följande:

    Förstår stud upplever det som att du får skylla dig själv, men det är inte så. Livet är fullt av misstag, men låt inte det hindra dig. Om det får dig att må bättre kan du se det som så att din abort inte var en abort, du bara pausade och att det barn du får i framtiden är detta barn. Men jag råder dig verkligen att ringa imorgon. Ingen förtjänar att må så dåligt att man i princip blir apatisk. Det låter nästan som att du försöker bestraffa dig själv när du inte tillåter dig själv att be om hjälp.
    Håller med om att ts behöver samtalsstöd. Däremot tror jag inte på att låtsas inför sig själv att "aborten inte var en abort" och att man kan pausa och sen få samma barn igen är det passar. Det är inte sant och det vet man ju, ska man bli frisk måste man konfronteras med sanningen och därifrån bygga vidare.
    Det finns någon gratisinstitution som heter Livlinan och där man kan få gratis samtalsstöd inför abort eller efter och det kanske går googla, har ej adress. Sjukhuset borde även ha kuratorer men man kan få köa, mkt tryck på psykologisk och samtalshjälp numer. 
  • Anonym (M)

    Det är nästan exakt ett år sedan jag gjorde min första och sista abort, aldrig mer säger jag. Kan känna dessa fullständigt panikkänslorna ibland, fortfarande alltså. Visst nu blev det en tråkig historia med den andra parten ovanpå detta också. Men djupt ångrar jag min abort. Går hos en kurator sedan i början på året, och det är mitt bästa tips, - prata med en kurator/psykolog hur du känner, tror att detta är vanligare än vad man tror.
    Hade jag bara vetat vad jag skulle behöva gå igenom så hade jag definitivt inte valt den enkla vägen(vad jag trodde då i mitt chocktillstånd med graviditetstestet i handen.)

    Idag känner jag precis som dig, mitt tänk och livsglädje har förändrats och allt jag gör känns inte lika roligt eller värdigt längre. Men jag hoppas att det blir bättre med tiden och att man får en ny chans att ändra sin livssituation.

    Jag hoppas och tror att det blir bättre med tiden, att man kan hitta lyckan igen och med någon att dela den med.

  • Anonym (t)
    Anonym (Deprimerad) skrev 2013-09-16 20:03:30 följande:
    En månad sedan medicinsk abort, ville väl aldrig riktigt göra den.. men vad gör man när man lever på CSN?... 
    Jag sa när jag låg inne på sjukhuset att jag kunde inte hitta skäl nog att genomgå aborten... nu i efterhand inser jag hur rätt jag hade... med alla komplikationer... rester kvar... inlagd en gång till... 2 sorts antibiotika... 

    Jag har verkligen försökt, tror mig. Jag har försökt.  Jag har påbörjat nya kurser på universitetet. Planerat in resa till karibien och en partyresa med tjejerna nästa sommar, ska väl söka en massa extrajobb för att dessa planer ska bli mer än just planer... 

    men

    alla andra är så mycket mer existerade. Att  plugga och resa med tjejerna har varit viktigast i mitt liv...
    men nu finns det ingen mening... ingen som helst mening med någonting... 

    Kommer inte ens iväg till skolan om dagarna... kan inte förmå mig att ens plocka fram frukost, sätta mig och pluggar eller gå en liten promenad med hunden... 

     Gick upp 07.00 imorse och har inte gjort någonting på hela dagen... När jag kollar på klockan är den plötsligt 19.00 och min bästa kompis ringer... orkar inte svara... sitter bara här med musiken i hörlurarna och lever i en fantasi... jag har fastnat i mina egna sjuka tankar om en bebis jag aldrig kommer få... när jag sover drömmer jag om bebisen... 

    Jag har tänkt flyktiga tankar om att bara avsluta allting... vad har jag för nått att leva för nu?.. Jag fick mitt livs mening och valde bort den... jag kan inte hitta tillbaka till mitt "gamla vanliga" liv och kan inte hitta någon glädje i de sakerna längre... 

    Vill nog bara skriva av mig...  
    Känner SÅ väl igen mig i mycket av det du skriver. Hittar heller inte tillbaka till "mitt liv" igen efter en medicinsk abort i vecka 9, även för mig fanns rester kvar en månad senare så jag fick göra skrapning och läggas in ytterligare en gång. Som om det inte vore nog med elände som det redan var inom mig!

    Har precis som du börjat plugga nya kurser, tre samtidigt till och med, i hopp om att det ska hålla tankarna borta från det jobbiga. Men istället blir jag sittande utan att få något gjort. Har försökt skaffa mig intressen, återuppta gamla hobbyer som borde göra mig glad. Och det gör det, men samtidigt är det så meningslöst.

    Min värsta tanke var (än en gång, precis som du skriver -) att jag inte kände att jag hade skäl nog att göra aborten. Det gick emot mina känslor. Men det som gjorde att jag genomförde den var studentekonomi och en pojkvän som inte kände sig helt med på noterna även om han bestämt sa att han stöttade i vilket fall.

    Jag känner mig helt besatt av det här nu för tiden. Det är väl snart ett halvår sedan och det enda jag kan tänka på är att jag vill ha tillbaka det som kunde ha varit...

    Hur länge sedan är det för dig? Är du tillsammans med killen? Vill gärna skriva av mig med någon i samma sits. 
Svar på tråden Är jag deprimerad efter aborten?