abort - ett svårt beslut? Min personliga erfarenhet.

Hej! Jag förstår precis hur du känner, jag och maken väntade vårt 3 e, så mycket velande fram o tillbaka, för och nackdelar.. Sömn? Bebistid? Graviditet.. Förlossning.. Vi beslutade oss för att görs medicinsk abort. Precis som du så satt jag och tveka om jag skulle ta tabletten men när den låg den framför mig och jag kände mig nästan hetsad att bara ta den. Jag tog den, svalde den. Och vart utskickad. Jag fick inte prata med kurator varken före eller efter ingen som ens erbjöd det.. Så jag gick hem efter jag svalt tabletten.. Jag grät floder.. Hela kvällen grät jag och undrade vad fsn jag gjort?? Helt plötsligt kände jag vad som var rätt och vad som var fel.. Innan var det massa helande och när minsta är 2 och halvt år så är det ganska lugnt och skönt.. Nu i lördags fick jag fullfölja aborten.. Det var så jobbigt när man väl hade ångrat sig och sen kände man sig tvungen att fortsätta aborten för rädsla för skador på barnet och dylikt.. Så vad gör man nu? Vad gör man med denna onda känsla i magen?? Vad gör man med sorgen?

Anonym (samma)

Äldre 3 Oct 11:15

#4

elin92 skrev 2013-10-02 23:07:15 följande:

Jag är gravid med tredje barnet jag med, denna graviditet var inte planerad. Vi har redan två fina barn, en på 3,5år och ena på7,5månad... Vi har beslutat att göra en medicinsk abort. Detta pga våran lilla som är så liten, jag har precis blivit färdig utbildad, har lägsta fp och behöver skaffa mig lite kött på benen inom jobbranchen. Vi vet inte om ekonomin håller för tre barn, och orken. 3 små barn upp till 4år.. Sambon är inte alls redo för en till, inte jag heller.. Önskar bara att jag hade varit 30+, gjort karriär, bott i en fin villa och min söner hade blivit äldre. Då hade situation varit annorlunda men nu går det ejðŸ˜ª hoppas att jag kommer klara av detta, jag ligger redan i sängen och gråter varje dag.. På fredag är det dags..

Mitt råd skulle bli att behålla barnet. kör på och gör klart alla 3 barn. du säger du önskar du bara vore 30+.
bättre att skaffa dina 3 underbara nu, göra klart all föräldraledighet och sen kunna foka ordentligt på jobb och studier utan avbrott av graviditeter, förlossning och småbarnsår.

Jag satt med dessa tankar, orkar man? hur mycket jobbigare är 3 barn? vad händer med ekonomin? tänk om detta barn blir sjukt? mina andra två som var fris liksom..vad händer med vår relation? Visst det är mest nackdelar om man tänker på 3 barn, Men faktum är att det är ett barn som kommer passa in i eran familj precis som dom andra 2 barnen

Visst din yngsta är liten, men jag tror nog att dom skulle kunna ha mycket glädje av varandra oxå.
Bara du kan välja vad som känns rätt för dig.
Men jag tyckte och trodde abort skulle bli bra och nu ångrar jag det.. jag har inte bearbetat klart det alls och det känns super jobbigt och jag önskar jag valt annorlunda. att jag sett möjligheterna istället för hindren.
Att jag tänkt mer positivt än negativt. och att jag gjort det det som kändes bäst inte det som skulle bli "rätt"
Jag borde inte ha varit så rädd för att barnet skulle "förstöra" det vi har nu. jag menar barn nummer 1 förstörde inte mitt liv, barn nummer 2 förstörde inte mitt liv, knappast att barn 3 skulle ha gjort det.
Utbildning och jobb finns det alltid tid för. men fler barn finns inte alltid tid för.
Vi lever här och nu.

Lycka till!

Anonym (samma)

Äldre 18 Oct 15:50

#29

Ångerfull skrev 2013-10-18 13:11:38 följande:

Förstår precis hur du känner. En av anledningarna till att jag startade tråden är just för att dom som är i samma sits ska se att man inte mår bra efter en abort. Speciellt inte om man har barn innan och har minsta tvivel. Jag drömmer fortfarande om att vrida tillbaka tiden. Saknar min bebis, för att för mig var det mitt barn- min sambo har ingen förståelse för detta. När jag var på efterkontrollen och läkaren bekräftade att graviditeten var avbruten kändes det ?lättare?. Kändes som att jag kunde andas. Svårt att beskriva känslan, men det var som att jag gick runt o hoppades på att jag fortfarande var gravid. Googlade på misslyckade aborter etc etc. Jag grät varje dag i ca 2 veckor efter aborten. Sen var jag glad över såna framsteg som att jag inte grät på 1 dygn etcetc. Nu är det snart en månad sedan, och jag har hamnat i en svacka igen. Kan jobba, kan umgås med vänner, men det är tomhet som jag inte kan förklara. Önskar att den lilla personen som fanns fortfarande fanns. Jag stödjer dig gärna. Jag var och pratade med en kurator efteråt. Eftersom att beslutet är taget kändes det onödigt, men det var ändå bra. Känns som att jag måste lära mig att ta egna beslut och lyssna på mig själv. Inte bli påverkad av i detta fall , min sambo.

Enda sättet för mig att komma över detta är att bli gravid igen. Just nu sitter jag mest och väntar på att mensen ska komma. Jag ska skaffa min 3e, jag har gått hos kurator, läst böcker om hur man " bestämmer sig för saker" och jag inser jag var bara rädd.. Nu ska jag inte vara rädd längre nu är jag 200% säker att jag VILL ha fler barn. Varje dag när jag vaknar önskar jag bara att mensen är tillbaka så jag och maken kan börja försöka igen. Jag har köpt hem ägglossningstickor så ska jag göra mitt bästa för att lyckas så fort som möjligt! Åh längtar efter mena. Längtar efter att få barn, och jag är inte rädd längre! Känns så jävla bra!

abort - ett svårt beslut? Min personliga erfarenhet.

INNEHÅLL