abort - ett svårt beslut? Min personliga erfarenhet.

Jag är gravid 5+2. Fick reda på det förra veckan. jag o min man pratade för ett par veckor sen om att skaffa fler barn (vi har en son på 2år). Jag sa att jag ville vänta iaf ett halvår o han ville vänta ännu längre. Min man är musiker o är borta i stort sett varje helg o ibland flera veckor i sträck. Så har det alltid varit så det är inget nytt o i dagsläget är det inga som helst problem. Men han är rädd att han måste sluta med musiken om vi skaffar ett till barn nu. Jag vill givetvis inte att han ska det. Det är ju hans jobb, han är dock jätterädd. Vi känner oss inte redo för ett barn till egentligen, inte nu. O vi funderar på abort. Vår son var inte heller planerad o vi hade bara varit tillsammans en kort tid då. Jag skulle önska att situationen va annorlunda nu. Att vi båda blev superglada men nu är vi mest i chock. Vi måste bestämma oss idag, jag har cellförändringar som måste tas bort egentligen men om vi väljer o behålla så får det vänta. I morgon ska jag till Gyn o då vill hon ha ett svar. Detta blev rörigt skrivit. Förlåt men jag är så förvirrad. Läser era inlägg o är livrädd att ångra mig om jag väljer abort. Samtidigt vill jag inte köra över min man. (Det blev lite så förra gången nämligen). Hans känslor är ju lika viktiga som mina..

Tack för att du berättar allt det här. Jag är "glad" att jag hittade den här tråden. Har fått en hel del kloka ord nu. Och framför allt så tänker jag till. Jag har väl under den här veckan låtit sjunka in o accepterat. Men det är ju också jag som bär på det lilla livet, jag som får alla hormoner. Maken känner ju inte det.

Hur menar du med att hjälpa? Hjälpa med barnen? El menar du att prata med? Jag har laddat ner en graviditetsveckoapp så det säger väl rätt mycket om vad jag egentligen vill.. Vi har ju tid på oss men förra gången gick vi tills sista stund innan vi bestämde oss o jag orkar inte det igen. Jag hade sån fruktansvärd ångest de första 12 veckorna. Så min gyndoktor sa att vi måste ha bestämt oss tills i morgon.

Mina föräldrar bor 60 mil ifrån oss o min mans 10 mil ifrån. Så det blir hårt för mig när jag är ensam med dem. Men det är väl många som har det så? Vill du pröva igen trots att du tog detta beslutet nu? Hur gamla är dina barn? Jag vill ha ett barn till o känner väl att blev det nu så blev det nu. Barnet är ju onekligen gjord av kärlek. Jag hoppas att min man kan komma över de jobbiga tankarna.

Hur som så är det nog viktigt att du får prata med någon. Även om det inte tar bort allt det onda så kanske det blir lättare att handskas med känslorna. Vi har pratat lite innan han va tvungen att sticka iväg igen. Han är så himla rädd att han inte ska kunna fortsätta jobba som musiker. Jag vill inte att han ska sluta. Jag stöttar honom stenhårt i det. Men han är rädd att han själv kommer hålla sig tillbaka. Usch vad knepigt det är. Han är en fantastisk pappa o partner verkligen. Jag är sjukt lycklig med honom. Ååååh.. Jag känner efter att ha hört historier här o fått så mycket kloka ord att jag egentligen vet vad jag vill. Men som sagt jag vill inte köra över hans känslor.

Jag vill än en gång tacka för alla kloka ord. Min man kom just hem från sitt rep o sa bara att nu kör vi. Så.. Ja.. Nu kör vi.. Det blir bebis i juni.