abort - ett svårt beslut? Min personliga erfarenhet.
Hej. Har aldrig skrivit ngt i ett forum tidigare. Jag gjorde en medicinsk abort för en vecka sedan. Var i vecka 8. Det skulle ha blivit vårt tredje barn.(Har en 4 och 2 åring)Vet inte hur jag ska få ner allt i text, men jag läste forum efter forum när jag skulle ta beslutet och vill nu bara dela med mig till andra kvinnor som kanske hamnar i samma sits.
Min sambo är pappa till båda mina barn, vi har det bra. Det var en oplanerad graviditet och jag vet inte varför nu i efterhand vi överhuvudtaget gjorde "abort" som ett alternativ till att bli 5 i familjen. Vi började tänka praktiskt. Bil, större lgh, orkar man med tre? Jag var innerst inne glad över att vara gravid, men min sambos reaktion var ju bara förtvivlan. Och jag lät mig bli påverkad av det. Iden att göra abort, vart inte bara en ide, jag bokade tid.
Vi var där. Träffa läkare, sen var jag där igen, men jag klarade inte av att ta ngt piller. Just HÄR önskar jag att jag hade stannat upp- den stunden jag gick från kliniken , jag kände sån lättnad, men då jag hade fått en tid om 2 dagar, (var sista dagen jag kunde genomföra medicinsk abort), så var vi där igen.
Det kändes som att man hade haft så många sömnlösa nätter, man hade ältat allt om och om igen. Jag tog tabletten. Det kändes som ett hastigt beslut, men tror att jag bara slutade känna. När jag gick ut vek sig benen och jag bara grät floder. I flera timmar, i flera dagar. Där är jag nu.
Jag ångrar mitt beslut.
Det gör ont i själen att göra en abort. Glöm inte det ni som inte bestämt er. Det är som att någon tar bort en del av ens själ. Livet känns gråare.
Jag kan inte vara emot abort, ni som bara längtar till att få en tid/få det gjort, ni är nog rätt personer att göra det. Men ni som tvivlar det minsta lilla, ni som ältar, ni som känner att ni inte kan bestämma er: ett råd ; som ni säkert läst här på forumet, man ångrar inte ett barn! Men en abort, det kan man må väldigt dåligt av.
Jag hoppas att livet känns ljusare snart.
Ni får gärna dela med er, ni som genomgått detta. Jag är i 30 årsåldern, utbildad, har det bra, hur kunde jag ta ett så dumt beslut??