abort - ett svårt beslut? Min personliga erfarenhet.

Svårt!
Förstår att du inte vill vara skyldig till att han får sluta med sin musikkarriär.
Men som sagt- är ni sams om beslutet och du kan tänka dig att avsluta graviditeten, så kanske du inte kommer lida efteråt.
Det kan bli så att du känner efter ett par år- att det var hans fel att ni inte har två barn....
Eller så kan det bli så att han måste avsluta sin karrlär och tycker att det är ditt fel....
Det viktigaste är att vilket beslut ni än tar så ska ni ALDRIG tycka att det är den andras fel. Ni skapade barnet tillsammans.....eller hur?

Vilket som- så är det ett beslut som du måste kunna leva med.
Vad du än bestämmer dig för vill jag iaf veta hur det gått.
kram

Blir tårögd. Grattis. Är väldigt glad för er skull och för att du verkar ha en underbar partner. Mys, och njut.
Kram

Känns som att det inte var i onödan att jag skrev forumet.
Min lilla bebis hade kommit i slutet av april.....men nu vet jag att en liten en kommer i juni.... :)

Förstår precis hur du känner. En av anledningarna till att jag startade tråden är just för att dom som är i samma sits ska se att man inte mår bra efter en abort. Speciellt inte om  man har barn innan och har minsta tvivel.

Jag drömmer fortfarande om att vrida tillbaka tiden.

Saknar min bebis, för att för mig var det mitt barn- min sambo har ingen förståelse för detta.

När jag var på efterkontrollen och läkaren bekräftade att graviditeten var avbruten kändes det ”lättare”. Kändes som att jag kunde andas. Svårt att beskriva känslan, men det var som att jag gick runt o hoppades på att jag fortfarande var gravid. Googlade på misslyckade aborter etc etc.

Jag grät varje dag i ca 2 veckor efter aborten. Sen var jag glad över såna framsteg som att jag inte grät på 1 dygn etcetc. Nu är det snart en månad sedan, och jag har hamnat i en svacka igen. Kan jobba, kan umgås med vänner, men det är tomhet som jag inte kan förklara. Önskar att den lilla personen som fanns fortfarande fanns.

Jag stödjer dig gärna.

Jag var och pratade med en kurator efteråt. Eftersom att beslutet är taget kändes det onödigt, men det var ändå bra. Känns som att jag måste lära mig att ta egna beslut och lyssna på mig själv. Inte bli påverkad av i detta fall , min sambo.

Bessie: hur mår du nu?
jag har slutat spontangråta, men kan hamna i små svackor. Det är precis som att jag inte förstått att jag inte är gravid ibland. Skulle ha fått bebis i slutet av april. Du då?
Nu har det gått en månad sen aborten. Ska börja med p piller när jag fått tillbaka min mens, undrar hur länge man får vänta.
Har fortfarande graviditetshormoner, kollade med gravtest och det vart ett svagt streck. fy. Fattar inte varför jag gör så mot mig själv.
Det kändes bra att prata med kurator. Jag var besviken på att jag fick träffa olika personer VARJE gång jag gick till mottagningen, dvs första kontrollen, sen 4 olika barnmorskor. Ingen som riktigt "följde" mig/oss. Var ju så tveksam hela tiden........

Hej! Jag är kvar! Trodde jag skulle få någon slags alert när man fått svar- så jag har inte sett dina svar. Hur gick det hos kuratorn?! Känns det "bättre" nu? Jag skulle fått min lilla i början av maj. Vi får hålla tummarna att fler som tvivlar på sitt beslut väljer att behålla efter att ha läst hur vi mår. Vi vanliga kvinnor som går till jobbet, tar hand om våra andra barn och har ett vanligt liv- men en stor tröstlös sorg...

det går framåt. En nära vän är gravid, fick precis reda på det, ska ha två veckor efter att jag skulle ha fått min. så jag gråter igen. Hade inte gjort det på ett par dagar. Verkar av någon anledning som att fredag, och helger är värst. Kanske för att man hinner tänka mer?
Jag önskar att vi ska satsa på en trea, men samtidigt känns det som ett beslut att inte ha en trea när man redan gjort en abort..... har lite blandade känslor......
skönt att det känns bra att gå till kurator....och att det hjälper

Bra Jessica att du kommer med lite motvikt: Men som sagt du var säker på din sak: tråden är mer åt dom som tvekar....
Tror inte att Abort är det värsta man kan göra om man bestämt sig, utan det är nog det för den som tvivlar,, in i det sista.

Bessie: är du kvar?
Har haft förfärliga dagar nu. Gråtit och fått panik. Trodde att det var över nu, men hade helt fel.
Inte kul när man får reda på att två av ens närmaste vänner är gravida, en ska ha två veckor efter minBF. Nästan så att jag tror att jag fortfarande är gravid.

TS här.
Inget är fel eller rätt i den här tråden....Jätteglad över att du stod på dig och behöll barnet- du gjorde precis det som VI andra borde ha gjort, valt barnet.
Blir känsligt när det enda man vill göra är att åka bak i tiden och ändra på sitt beslut.

Men som sagt, jag startade tråden för att andra ska förstå att abort är nog inget bra val när man tvivlar- då behövs alla nyanser.
Som jag skrivit tidigare: jag satt och läste trådar innan mitt beslut och jag hittade aldrig ngn som jag kände igen mig i. Mest skriver dom som mår bra efteråt och "ångrar" ingenting.

Skulle vara intressant om någon som haft det som vi, dvs gjort abort med tredje, ångrat sig , och sedan blivit gravid igen skulle skriva lite om sina erfarenheter.

Jag ska börja med p-piller när jag får tillbaka min mens....fastän jag inte vill, men tror att det är bäst att jag sörjer klart innan jag kan ens tänka på att bli gravid igen.
Jag har inte berättat om min abort till någon förutom sambon, och för honom är inte detta jobbigt; han ser det positiva att han har mer tid för våra andra två barn. Jag känner mig mest vilsen i mörkret. Känner mig mkt ledsen inombords, och då och då bryter jag ihop.

skriver av mig här, ingen aning om någon orkar läsa detta.
känns skönt att vi är flera i samma sits.

det som är skillnaden är att det verkar som att det var ert första barn.....
det är nog en ganska stor skillnad.....

man börjar tänka praktiskt och hur ska man räcka till tankar när det är ens tredje/ fjärde barn.
alla blir oftast chockade när man får reda på att man ska bli förälder för första gången......vi vart det iaf.
andra gången med.....men vi ville ha barn.....
men nu tredje: jag borde ha stått på mig...men jag tvivlade jag med......

vi får se om framtiden vill att vi ska bli 5 i familjen....

vi är många med sorg i hjärtat. jag hoppas att alla mår bra till slut.
Jag fungerar som vanligt men nu har jag fått reda på att tre av mina närmaste vänner ska ha barn samtidigt som jag skulle fått min fina tredje lilla skrutt.
Det gör verkligen ONT.
Måste tänka på hur bra vi har det annars, två fina friska barn, och fullt upp hela tiden.

Ska börja ta hand om mig. Har tröstätit...känner mig ful och tjock, och jag måste ta tag i det och vända på det hela.
Detta är något jag aldrig kommer att glömma....ångra det- kommer jag att få leva med, men måste acceptera det.

kram till er alla....