abort - ett svårt beslut? Min personliga erfarenhet.

Funderade själv att skriva en liknande inlägg. Jag skrev här tidigare men i fel forum och fich bara 2 svar i de svåra stunder. Innan detta var jag mot abort helt och sa "aldrig jag" Jag blev gravid första gången med killen jag trodde jag skulle vara med. Han är från samma stad men han valde att flytta utomlands. Flera år av kontakt och jag åkte dit för att ge det ett försök han bad om. 3 veckor senare satt jag med grav.test och grät då han valde även inna jag åkte hem att gå tillbaka till sin ex ( vilket jag fick veta under tiden jag var gravid o funderade om vad jag ska göra) Först var snack " jag finns här" och sedan inte ens samtal på 3 veckor. Jag blev fövånad, arg, förtvivlad, sårad allt på,en gång. Jag fick blödningar 2 gånger men ingen missfall de kunde se ( hoppades på det delvis) och fick vad de trodde var stroke med visade sig vara stress låsning av halva kroppen. Satt på akuten själv, akuten blev mitt andra hem dessa veckor, bokade och avbokade abort 3 ggr förvirrad. 35, singel, hatade honom och alla lögner han utsatte mig för, alla som jag berättade för kom med egna åsikter- behöll, abort, behöll, abort Kommer jag få chans igen, hur blir mitt liv ensam, bitterhet mot honom och henne, låst, förvirrad, hatade mitt jobb, ville flytta, men ville så gärna ha barn och någon som älskar mig. Och klockan tickade. V7,6 snurrade i huvudet, inte mycket tid kvar att göra medicins abort, sa dem. Stress, kurator på mottagningen kunde inte hjälpa. " gör en plus minus lista" sa hon. Varje dag var helvete och klockan tickade. Jag åkte dit och kunde inte svälja tabletten. Gick ut och in igen. Sköterskan tvekade om att ge mig tabletten om kag inte är 100 säker. Jag ringde mamma som en patetisk 35 kvinna, hon grät och frågar vad säger mitt hjärta. Jag vet inte jag är förvirrad. 50-50 Hon står utanför med tårar i ögonen jag går och tar tabletten. Setter mig i bilen och då får jag panik. Vad har jag gjort!!! Men det går inte att rulla klockan. Jag mår lote bättre men inte helt. 5 vänner fick barn i år och jag är ensam. Ser nu en anna bild, som jag inte såg innan. Lätt att ha facit i efterhand. Nu när pressen paniken och beslutet är borta. Vilken rätt har jag att sorga något jag själv valt? Det var mitt beslut! Jag hatade mig själv. Sen hamnade jag i depression, tabletter, psykolog och om en månad kommer det bli ett år sedan dess. Var mitt beslut rätt?: det kommer jag kunna svara enbart vid dödsbädden. jag lärde mig att abort är inte svart eller vit och hur mycket kvinna ställs inför beslutet. Vi dömmer varandra hårdare än män. Vi får en rus av hormoner och är inte oss själva. Kroppen förbereder sig medan hjärna är i kaos. Inte konstigt att abort är svåraste beslut en kvinna måste ta. Ingen ångrar sitt barn är lögn, lika mycket som att alla ångrar abort. Folk pratar inte om det för att det är fel att säga. Många ångrar moderskapet men älskar sina barn. Så MITT RÅD: är du säker, grattis, go for it. Är du osäker det minsta, låt inte klockan pressa dig och sättet aborten kommer göras på. Båda är lika mentalt smärtsamma. Ge dig själv tid. Fråga aldrig andra om råd, speciell inte de som är nära dig då i efterhand är de en del av historien. Bestäm själv först och berätta ditt beslut sen. Om du söker råd och svar av främlingar på forum, bli redo för att må dåligt om du väljer abort, för att då är du inte säker och tvivlan kommer hänga kvar. Det är en del av processen. Det som är svårast är det man tar ifrån sig själv, inget annat. Läs inte all pro-life/choice forum de vrider bilden. Ingen kommer lida eller glädjas mer än du för dina val. De är dina och du kommer leva med dem. Frågan är vilket val kommer ge DITT LIV mer kvalitet.