Så var planerna igång för en trea 2015 :-)

Hej! Har precis blivit medlem i fl efter att mannen i torsdags sa ja till att försöka på en trea. Med min etta i tvåa så var jag inne på fl en hel del, så det känns lite märkligt. Men det är så bra att prata m folk i samma sits anonymt tycker jag.... Ja, som sagt, mannen sa ja efter att jag tjatat ett tag. Han har varit lite från och till, men nu var det mer"då gör vi ett barn till då". Jag blev nästan chockad, men han har bara sagt att nu är det så. Man vill ju att båda verkligen ska vilja så jag tänker inte ta ut spiralen direkt OM han skulle ångra sig. Jag sa det att visst nu bestämmer vi det och så känner vi efter hur det känns. Hoppas han inte ångrar sig! Jag har alltid velat ha tre barn, vet inte varför, men vi fick våra tätt, 20 mån mellan, och det har varit tufft. Så jag har känt att det är dubbelt. Orkar kar verkligen!? Är 37 år. Det är ju rätt bekvämt nu. Barnen är 3 o 5. Huset är för litet osv osv.... Men sen när mannen har sagt nej så har jag inte kunnat accepter det, som att jag tänker att det saknas ju ett barn. Är inte det konstigt? Jag har bara ett syskon själv. Mannen också. Så, hoppas att man kan varar m lite här :). Har inte läst så mycket, bara någon sida. Är någon redan gravid? Någon som velar? Hur tänker ni?

Så är det nog. Tack, får se hur enkelt det går den här gången. Man ska ju inte ta något för givet förstås. Har du haft mf eller menar du 4 månader? Lycka till!

Jag har börjat fundera på små löjliga saker som jag ser som hinder. T ex att jag inte gillar att köra bil. Jag har körkort, men tycker inte om att behöva köra i rusning eller mitt i stan osv. Nu helt plötsligt känns det som att det är något jag måste kunna för att skaffa en trea. Jag kan inte riktigt förklara, men som att jag inte är 100% vuxen och självständig och hur ska jag då klara tre.... Någon annan som har sådana märkliga tankar?
En annan sån sak är att vi inte hunnit börja åka skidor m våra två små ännu. Hur ska det gå om vi har tre st nästa vinter.....
Någon som känner igen sig i det här?

Grattis

Skrev ett inlägg som verkar ha försvunnit, börjar om
Är det någon mer här som inte är 100% säker ännu, velar lite?
Sedan vad gäller planering. Jag försöker undvika vissa farliga kemikalier. Använder t ex inte deo m aluminum, salvor med parabener och försöker äta ekologiskt till viss del. Några fler sådana tips? Annat som ni har diskuterat som man bör tänka på innan?

I min plan ingår att komma igång lite m träning före en ev trea kommer. Renovera badrummet och göra en liten resa m barnen vill vi också få in före :). Sen vet man ju aldrig vad man hinner m. Mannen vill att vi börjar försöka i juni. Får se om vi vågar. Kanske vill fundera ngn månad till först. Ett stort beslut att ta!

Vi velar fortfarande. Jag tror jag vill, men blir lite skraj ibland. Mest kring orken och ekonomin. Mannen har sagt ja, eller vi båda har sagt ja. Jag har tjatat om det länge. Det var när han sa ja som jag fick lite kalla fötter. Nu tycker han att vi ska köra direkt, men det vill inte jag eftersom han har velat så mycket. Vill inte att han ska få panik och tänka vad tusan har vi gjort. Vi har haft stressigt m nya jobb, flytt mm och inte säkra på att vi flyttat till rätt ställe för oss. Så jag vill att det ska kännas stabilt först. Men jag är 38 år, så ska det bli måste det bli snart, vill inte ångra mig heller. Någon som känner igen sig?

För 2v sen fick mannen ett ryck och sa att han inte trivs där vi bor och vill flytta tillbaka till stan där vi bodde innan. Allt vändes upp och ner och det kändes som att då är det ju kört m ett barn till. Vi har ju precis flyttat och om detta ska ta upp alla våra krafter så tror jag inte att vi orkar. Jag är ju 38 år, så ska vi flytta m allt vad det innebär och sen landa så blir det nog inga fler barn :(. Nu har mannen ändå bestämt att han kan testa att bo kvar ett tag för att se hur det känns om några månader. Vi känner nog lika kring det, är nog egentligen stadsråttor båda två. Jag kan tänka mig att flytta om det blir lite mkt m tre barn och hus, istället bo i lägenhet, men vill inte att vi missar chansen till att ens ta ett aktivt beslut kring en trea nu. Jag påminde om min ålder samt om att vår yngsta kanske hinner fylla fem. Mannen säger bara saker som "vi måste landa nu" och " vi får planera det sen" "det är inte omöjligt" osv. Vill inte pressa honom, men vill inte att vi missar chansen nu, hellre att vi aktivt väljer bort det tillsammans då. Vad ska jag göra tycker ni? Känns som att allt är helt förvirrat nu. För bara några veckor sen hade vi ju bestämt oss. Vet snart inte ens om jag orkar prata om det längre :(

Tack SH1980! Jo, borde kanske tänka så, men mannen verkar vara så stressad så vill inte pusha honom mer... Vi hade stambyten i lägenheten och bodde på 6 ställen i tre månader innan vi äntligen fick huset, flyttade hit för 10 mån sen och har sen renoverat och fixat massa. Jag bytte jobb precis innan det också. Mannen har inte klagat, men känns som att han kraschade på något vis nu när det äntligen var dags för vila och eftertanke. Nu kommer ju vardagen och det blev nog någon slags livskris för honom. Tror att han egentligen skulle behöva få vila sina tankar och landa, men tänk som sagt om tiden rinner förbi och det blir försent Men samtidigt vill inte stressa oss in i något vi inte klarar just nu, men bättre då att det är ett aktivt beslut. Nu ångrar jag lite att vi flyttade från början

Tack! Jag orkar inte flytta omgående, men flyttar gärna tillbaka om det blir för mycket för oss m tre barn o hus. Vi prioriterar helst tiden m fam före allt annat. Ska tänka igenom det ordentligt innan vi pratar igen, men vill inte heller påverka honom för mycket. Var mitt "fel" att vi flyttade hit. Tror bådas magkänsla sa annat.... Kram