kirurgisk abort

vid första besöket fick man göra ett vul för att fastställa hur långt man var gången, sen fick man prata med en barnmorska om att man var säker på sitt beslut och ifall man hade stöd hemifrån osv. sen sa jag att jag ville göra det kirurgiskt och det var helt ok (var i v 8). fick komma tillbaka tre dagar senare, fick sjukhuskläder, en infart i armen och cytotec, alvedon och voltaren. man fick som lite mensvärk innan smärtstillandet kickade in och sen hade man inte ont ngt mer. rullades in till "op-salen" och fick hoppa över till en brits med benstöd, fick syrgas genom en mask och sövdes sedan lätt med propofol (ett tips är att tänka på ngt glatt precis innan för då sover man väldigt gott på det medlet). vaknade superpigg redan när jag slog upp ögonen, ingreppet hade tagit sju minuter. fick smörgås och te och sen åkte jag hem efter en timme. nästan inga blödningar alls, ingen smärta, inga problem över huvud taget. det jag inte var beredd på var de psykiska efteråt. jag var ju heeeelt med på att göra en abort, ville absolut genomföra det och hade tänkt igenom det noga så jag trodde inte att jag skulle fundera på det så mkt efteråt men det gjorde jag. inte så man blev deppig eller så man jag blev helt tokig i tanken på att skaffa barn. jag ville bli gravid!! jättekonstigt egentligen men jag tror att kroppen fortfarande har graviditetshormoner igång och typ "saknar ngt" på ngt sätt. aja, det var inte jättejobbigt utan la sig efter några veckor men det var väl egentligen det enda jag gärna hade sluppit. kan absolut rekommendera en kirurgisk abort om man nu ska göra en. medicinska har jag bara hört helt vidriga berättelser om. var med när min kompis gjorde en hemma (hon fick tabletterna med sig) och hon kräktes och bajsade ner sig av smärta innan hon svimmade i badkaret. hon grät som vid en förlossning och då är det ändå en tjej som gick med bruten nacke i tre dagar utan att gnälla...